fredag 31 augusti 2007

Gärning #4


Återigen involverad i min mammas hälsa. Jag skjutsar henne till och från ett läkarbesök på neurologiska kliniken. Deed #4: once again involved in health issues concerning my mother. I drove her to an appointment with a professor in neurology.

torsdag 30 augusti 2007

Gärning #3


Jag ställde ögonblickligen in alla egna planer för dagen för att ta hand om Alice så att Anna kunde få ha sin sånglektion i Köpenhamn. Alice hängig men ok. Deed #3: I immediataly put all my private plans for the day aside and took care of Alice so that Anna could have her very important singing lesson in Copenhagen. Alice was low on energy, had a light fever, but was otherwise ok.

onsdag 29 augusti 2007

Gärning #2


Min mamma behövde hjälp att bli skjutsad till sjukhuset. Så det gjorde jag. Deed #2: I helped my mother to get to the hospital today. She is having the nerve responses in her tongue and speech checked.

Gärning #1


Hemma sedan 3 dagar och jag måste fortsätta rensa mitt sinne från det förflutnas skit och min själ från dålig karma. Kniven på strupen så som jag tydligen ville ha det. Jag har gjort en hel del goda gärningar innan, men för enkelhets skull ska jag börja numrera dem här. Igår stötte jag på en cp-skadad kvinna som jag erbjöd hjälp. I mer än tre timmar hjälpte jag henne transportera jord i en skottkärra, lägga ut den i hennes trädgård och rulla ut gräs. Deed #1. Yesterday I helped a total stranger (a woman with CP) with her garden for more than 3 hours.

lördag 25 augusti 2007

I högan sky


Naturligtvis skriker egot i högan sky och menar att jag är en förlorare som inte fullföljer vad jag företagit mig, nämligen att gå till Nidaros. Men nu råkar det vara så att det var aldrig målet som var det viktiga utan vägen. Men det var viktigt att hitta en väg med hjärta och därför valde jag en pilgrimsled. Jag behövde komma bort från allting där hemma och komma i kontakt med en djupare röst inom mig själv. Jag behövde transcendera egot. Allt handlade om själslig hälsa; om att undslippa min depression och komma på rätt köl igen. Jag behövde få känna mig vägledd av en högre kraft, jag behövde återknyta till Gud. Vilket medium kunde vara bättre för detta än en vandring i naturen. För inte är det ju så att Gud är frånvarande under alla de mil man vandrar för att sedan plötsligt dyka fram när man har nått sin destination. Men jag vet. Det hade sett snyggare ut om jag hade lyckats få det andliga målet att sammanfalla med det fysiska målet, så att jag hade fått min uppenbarelse i samma ögonblick som jag lade pannan mot stenen framför Olav den Heliges grav i Nidarosdomen. Jag medger det. Men nu blev det inte så. Det hade varit kul att komma dit, men det var inte det viktigaste. Det viktigaste nådde jag innan. Jag får väl ta bilen till Trondheim någon annan gång. Och då får jag ta Anna och Alice med mig.

Skråmor & blessyrer


Sitter i väntsalen i Järpen och slår ihjäl tiden. Byter om till jeans och undersöker mina skråmor och blessyrer. Hur är det möjligt att något så litet kan göra så ont?

Järpen


Ända sedan jag anlände till Jämtland för en vecka sedan har jag sett dessa märkliga saker på en del parkeringsplatser. Först nu trillade polletten ner: elurtag för motorvärmare. (Har man aldrig varit i Norrland förut, så är det ju inte så lätt.:))

Indalsälven vid Mörsil


Stötte på en Mörsilbonde. Han sa att detta nog var ett permanent väderomslag. Hösten var på väg. Temperaturen har nog fallit med minst 5 grader, och blåsten är outhärdlig. Jag har precis ringt SJ. Jag tar ett nattåg härifrån. Avgång 19.57 ifrån Järpen. Hemma i Malmö kl 13.45 i morgon. Känns helt overkligt.

Vind


Men som ni kan se på träden så är det inte riktigt läge att ta sig någonstans just nu. Vinden är så stark att jag befarar att jag skulle blåsa omkull om jag gav mig ut.

Serendipitet


Serendipitet kallas det när man söker efter något bestämt men hittar något annat som visar sig långt värdefullare än det man ursprungligen letade efter. Många vetenskapliga upptäckter är klassiska fall av serendipitet. Man snubblar helt enkelt över något. Men jag vill tro att vi på ett för oss omedvetet plan blir vägledda till dessa situationer, dessa upptäckter. Jag tror också att du måste vara i rätt sinnesstämning och av rätt sinnelag och med rätt uppsåt för att komma i åtnjutande av denna vägledning. Man skulle kunna säga att man måste förtjäna det. Vad jag pratar om är gudarnas gunst, försynen, miraklet, den helige andens beröring, välsignelsen, nåden. Jag tror att jag nått slutet på min vandring. Här i Mörsil. Det känns lite konstigt, men det är inte helt överraskande. Synd bara om jag inte får se Nidarosdomen i Trondheim. Det är nämligen så att en pilgrimsvandring handlar om en inre resa, inte en yttre. Det handlar om att förlösas. Hade vi kunnat nå dessa förlösningar hemma vid vårt eget köksbord så hade pilgrimsfärderna aldrig blivit uppfunna. Problemet med oss människor är att vi är så yttreorienterade, att vi har svårt att förstå vårt eget inre eftersom det inte är ett handgripligt ting. Så vi behöver alla yttre krusiduller för att begripa vårt inre, alla ritualer, alla myter och symboler. Och vi behöver kanske pilgrimslederna främst för att komma bort ifrån oss själva ett tag. För att tappa bort oss själva så att vi kan hitta oss själva. Jag tror jag gjorde det i älgfolkets koja i går natt. Och jag är inte längre övertygad om att denna upplevelse skulle bli starkare för att jag kom till Nidaros. Möjligtvis skulle min kropp bli gladare av att plågan nu var över. Men inte nödvändigtvis mitt hjärta och mitt sinne. Jag gav mig ut för att bli kvitt min depression och jag känner att det målet är uppnått. Det är nu mer än en vecka sedan jag slutade ta min antidepressiva medicin och jag är inte deprimerad fastän jag borde mått sämre än någonsin. Det är som om Gud - livets store Ande - har stoppat in sina händer i mig och bytt ut de skruvar som var dåliga och bankat till de kugghjul som hoppat snett. Nu har jag en annan resa att göra och en som jag inte kan göra här. Resan tillbaka hem.

Från älg till björn


Håkan från skytteföreningen berättade att man för ett par dagar sedan, bara någon kilometer bort, på andra sidan Indalsälven, hade funnit mängder av färska björnspår. När jag tyckte det kändes läskigt skrattade han. Det skulle visa sig att regnet var det som skulle bekymra mig den natten.

1955


1955 var året då 90-årige Torsten nedlade denna präktiga 19-taggare. Jag hämtade vatten hos honom och han berättade i nästan 40 minuter om sina intressanta minnen från kriget och från sina älgjakter. Han berättade också om den artilleriskans som en gång legat där hembygdsgården låg nu. Och sedan tog han fram en kanonkula från 1700-talet som han hade grävt upp i trädgården. Vad som slog mig när jag lyssnade på Torsten var att samtliga jämtar som jag stött på var oerhört kunniga i sin lokalhistoria. Jag hade inom loppet av de senaste dagarna varit ända från 4000 år tillbaka i tiden fram till dags dato. Och alla hade haft sin egen lilla bit av Jämtland att lägga till pusslet. De verkar vara väldigt stolta över sitt ursprung och sin bygd, jämtarna.

Mörsils hembygdsgård


Här bestämde jag mig för att spendera natten.

Ungdomsdagar


Det hade varit Mörsils ungdomsdag med fest på hembygdsgården. De flesta gäster hade lämnat platsen och kvar fanns organisatörerna. Håkan var där från skytteföreningen. Han lät mig skjuta en serie och som tack hjälpte jag till att plocka ihop och städa undan.

Skänk från ovan


Jag lyckades verkligen ta mig till Alsen med mina smärtande fötter, men vid butiken segnade jag ner. Jag spenderade två timmar med att försöka få lift innan Toivo och Eivor tog mig med till Mörsil. Här står vi vid parkeringen vid Mörsils hembygdsgård.

Utmattad


Här sitter jag i en busskur längs vägen. Blåsorna på lilltårna är nu så smärtsamma att det värker i hela foten. Jag var tvungen att ta av mig kängorna och kolla, för jag var övertygad om att jag fått blåsor på samtliga tår. Men icke. Det är bara lilltårna som är utsatta. Men läget börjar se kritiskt ut.

Alsen


Sjön Alsen, samhället Alsen med kyrkan, och fjärran i bakgrunden Oviksfjället. Ja, som jag sagt till Agneta så kände jag att mina krafter var så upphällningen. Min packning var på tok för tung för en marsch på mer än 30 mil och mina blåsor på tårna gjorde vart steg till en plåga. Det hade inte hjälpt att jag punkterat dem. De fortsatte växa och vätska sig. Efter min långa vaka under natten och med endast ett par timmars sömn så kändes tanken på hela mitt företag outhärdlig. Bara tanken på att ta mig de 5 km till Alsen var mig övermäktig.

Kärlek


Jag fick aldrig någon bild på Ivan, men det här är hans hustru Agneta. Efter att jag brutit upp mitt läger gick jag förbi Ivans och Agnetas ställe. Agneta bjöd mig på kaffe och smörgås och var så oerhört vänlig att hjälpa mig laga min ryggsäck - mitt avbärarbälte hade spruckit i sömnen och Agneta sydde fast det med kraftig lintråd. Och när jag lämnade deras gård förundrade jag mig över hur mycket kärlek jag fick längs vägen. Här ser vi Agneta framför deras nya växthus, köpt av ett företag i skeaone.

Vändpunkt


Denna natt blev faktiskt en vändpunkt för mig. Men jag förstod det inte nu. Jag var bara så omtumlad och skakad djupt i grunden att jag bara ville lämna platsen så fort som möjligt. Av skam, för att jag kände att jag kommit till korta, av rädsla, för att nattens skuggfingrar skulle lyckas nå in i mitt sinne även under ljusan dag.

Elden


Så jag förskansade mig inne i kojan med en massa ved och tänkte att oavsett vad som finns där ute så har jag i alla fall elden att skydda mig med. Jag bredde ut en gigantisk älghud och förberedde mig på en lång natt. Och det blev det.

Dålig idé?


Efterhand som mörkret tilltog blev det kyligare. Det blåste upp och började stänka lite och himlen såg olycksbådande ut. Jag började undra om det här var en så bra idé trots allt. Jag kände mig liten, rädd och utsatt, och som det storstadsbarn jag är så föreföll mig själva naturen hotfull och farlig. Varenda Jämte skulle skrattat åt mig, men jag kände att det faktiskt lurade krafter där ute i mörka natten, djupt inne i skogen, som var mycket större än mig och som skulle kunna knäcka mig som en liten kvist. Och vad gällde dessa krafter så visste jag inte om de var goda eller onda, om de ville mig väl eller inte. Och överallt i dunklet hängde dessa älgkranier och stirrade på mig.

Totem


Utanför kojan vaktade detta bistra totem. Vart jag än gick på 'gårdsplanen' så stirrade detta kranie hålögt på mig.

Stenålderslogi


Fortfarande omtumlad följde jag Ivans förslag att sova i stenålderskojan. Jag var exalterad. Jag skulle göra upp en eld och sova på en älghud precis som man gjorde för tusentals år sedan. Djupt inom mig kände jag ett behov av att knyta ett ännu starkare band till detta mystiska folk som levde så länge sedan.

fredag 24 augusti 2007

Tårar över människans lott 3


Och jag läste om hur shamanen i byn - som alltid var kvinna - företog anderesor ner till underjorden och kontaktade älgarnas egen 'andeboss' och hur det var viktigt att komma väl överens med denne boss för att få lov att jaga älg. Om inte människorna skötte sina kort rätt och hedrade bytesdjuren och behandlade dem med respekt kunde andebossen leda bort älgarna från stammens jaktmarker så att de fick svälta. På liknande sätt ansåg de att hela naturen var besjälad och att det gällde att hålla sig väl med allt som levde där. Och när jag läste detta så började jag helt ofrivilligt att gråta över människans lott. Och ur mig kom orden 'varför var jag tvungen att skaffa mig ett ego?' För jag kände mig själsligen besläktad med dessa människor och jag tror som dom på att allting är Ande, och jag vet också att de inte hade något ego som styrde och ställde. Egot fick vi först när vi skapade det skrivna språket, när vi började beräkna saker istället för att bara ta dem som de kom. Och jag förstod också att människan var mycket lyckligare då än vad hon är nu. Vi skaffade det här egot för att vi ville ha kontroll över de makter som omgav oss. Historiker kallar deras tro för vidskepelse, men jag är övertygad om att det inte var varken vidskepelse eller 'tro'. Jag är övertygad om att deras riter är hämtade ur en direktkontakt med naturen som vi fullständigt saknar. De är i sanning 'empiriska' och jag tror också att höll de sig inte väl med älgarnar 'andeboss' så försvann älgarna från jägarna. Så jag hade all rätt att gråta över människans lott för att hon ville skaffa sig det där skimrande egot som i slutändan bara visade sig vara en bluff. Vi är nämligen lika rädda nu, som innan egot, om inte mer, men för långt löjligare saker. När Ivan kom tillbaka efter att han vattnat korna torkade jag tårarna, fast det hade jag inte behövt. Han var nog en själsfrände. Åtminstone var han själsfrände med älgfolket.

Tårar över människans lott 2


Ur de dolda högtalarna som hade aktiverats av sensorer när jag klev in strömmade nu andra ljud, ljud från benflöjt, rasslare och skinntrumma. Och jag började läsa på skyltarna om älgfolket, folket som dyrkade älgen och som från älgen i princip tillverkade nästan allt som deras enkla samhälle behövde. Benen som samlades i knippen var en välgärning, för man trodde att när de nedlagda älgarna återföddes i underjorden så skulle de veta var de kunde hämta sina fötter, för utan fötter kunde man inte traska till de sälla jaktmarkerna.

Tårar över människans lott 1


Jag hade läst någonstans om älgfolket i Glösa, men blev helt överrumplad när jag klev in i den här boden för att kränga av mig ryggsäcken. Ivan var på väg för att vattna kor åt någon granne så jag klev ensam in i dunklet. Och höll nästan på att skita på mig, för det första som mötte mig var hela knippen av avsågade älgklövar upphängda längs väggen, och när jag vände mig om stirrade älgkranier ner på mig. Samtidigt steg ur de mörka vrårna ett skräckinjagande avgrundsljud som från 1000-tals osaliga älgsjälar. För en bråkdels sekund var jag helt övertygad om att de just nu steg upp ur underjorden för att utkräva sin hämnd för att någon snott deras fötter. Det tråkiga var att de skulle hämnas på mig, för bevisligen stod jag ju i en koja omgiven av deras lemmar. Men så upptäckte jag en skylt på väggen och förstod att jag var inne i en utställningslokal om älgfolket - de som gjorde hällristningarna för över 4000 år sedan. Jag såg också en skylt som berättade att ljuden jag hörde kom från 'brummare' - björkbitar i långa snören som man i stora cirkelrörelser svingade över huvudet. Men skadan var redan skedd. Chocken hade slagit min fogpunkt ur läge, och den var nu på glid. Personligen kände jag att vad som helst kunde hända. Tillvaron hade plötsligt blivit surrealistisk. Den hade blivit både hotfull och lockande. Den hade blivit magisk.

Glösa vy



Ivan


Och här stötte jag på den bäste guide man kan tänka sig. Han hette Ivan och (inte han på bilden, det är ju jag) han var verksam inom Glösa hembygdsförening och jobbade inom ett rikstäckande nätverk för fornminnesvård. Han kunde berätta en hel del intressant.

Glösa


Och så kom jag då till hällristningarna i Glösa.

Andra var för söta för att motstå.


Överallt vinkade dessa små röda händer till mig och sa: kom och ät mig.

Röda händer


På den sista biten naturstig innan Glösa vinkade Gud med sina små röda händer. Vilken välsignelse. Men vissa var för sura att äta och

Två vänner


Oavsett vad mitt huvud anser - och huvudet anser ju alltid en massa saker som vi ju alla vet - så är det dessa två vänner som bär mig framåt mil efter mil. Jag tackar dem och välsignar dem och plåstrar om dem så gott det går. Just nu har jag otäcka blåsor på lilltårna men jag ska punktera dem och se om de inte läker snabbare då.

Tjo-litta-litta


Tjo-litta-litta, Tjo-litta-lej, kom får jag kasta koskit på dej

Mmm


Blåslav heter det tydligen. Roligt att få ett namn på Sveriges vanligaste lav.

Sann skönhet


Sånt här är jag svag för. Jag tror jag tog minst 20 bilder av den här bron. Och med tanke på skicket den var i så var det väldigt länge sedan den fick en sådan här uppmärksamhet. Men, är man en "late bloomer" så är man.

Bron


Och här har vi bron jag pratade om i mitt förra inlägg. Jag kan säga att det var länge sedan någon gick här. Så pilgrimer växer inte på träd. Antingen det eller så hittade dom inte leden för att skyltningen och underhållet var så dåligt. De valde helt enkelt en annan led. Hade jag också kunnat göra, men jag gav mig bara fan.

Som i mörkaste afrika


Rakt fram går alltså stigen. Hade det inte varit för den knappt skönjbara bron så hade jag trott att detta var någon sorts skämt. Stigen är alltså igenvuxen med brösthögt sly, hallon, mammutgräs och brännässlor. Jag fick hugga mig fram med mina stavar. Hade jag vetat detta hade jag tagit med en machete.

Ellen i Valne


Här stannade jag till, och 3 snälla barn gav mig vatten. Det var varmt som ni kanske förstår (av Ellens klädsel att dömma). Här slår hon en frivolt för mig.

Jämtländskt miljonbygge


Och här uppe har jag fått lära mig att det finns en sorts rivalitet mellan Sundsvall och Östersund där de som bor i Sundsvall kallar Östersundarna för "Surjämtar" och jämtlänningarna kallar Sundsvallsborna för "Y-tattare" (av att Y är kustregionens länsbokstav. Så det så!

Och så här



Såhär kan det se ut i Jämtland



Inget recept


Att fixa till en bra packning är som att laga en rätt som man känner väldigt väl. Man följer inget recept, men smaken blir ändå snarlik. Ibland så händer något magiskt och det smakar sagolikt. Men vad det beror på kan ingen säga. Det måste vara The Great Spirit som plötsligt har lagt sin hand på en så att man har fått The Magic Touch! Så känns det med packningen idag. Visst är den fin. Och jag kan slå mig i backen på att den känns bra att bära. Ja, som ni förstår så blev det ingen buss till Järpen. Det blir vandring till Alsen istället. 19 km. Let's go!

torsdag 23 augusti 2007

Morgonkaffe


Morgonkaffe hos Maja och Tobias i Näskotts församling i Nälden. Goda kakor och ett gott samtal före dagens etapp. De var också vänliga nog att kopiera en karta över Jämtland till mig. Ja, tänka sig: jag har gått utan vettig karta fram tills nu.

onsdag 22 augusti 2007

Ser ni stigen?


Som sagt, många saker utmanade mig idag. Dåligt markerade stigar, ibland nästan omöjliga att hitta, stigar så övervuxna att man fick hugga sig fram genom sly och nässlor, stigar som var helt obanade och löpte över kalhyggen fulla av gropar och rotvältor. Mina 15 km tog från 10 på morgonen till 5 på eftermiddagen, så då kan ni ju förstå hur tuff vägen var. Och som sagt, när jag kom fram till Nälden så segnade jag ner mitt i byn. Pinsamt, men vad gör man. Jag måste i alla fall revidera min önskan om vildmark. Det får i så fall vara LAGOM med vildmark. Det funkar också med att gå på en asfalterad och ha vildmarken på lite avstånd. Självklart undrar jag vad jag gett mig in på. Vem vet. Imorgon var jag i alla fall bussen till Järpen, och där tänker jag vila ut en dag. Jag inser att jag måste ha mkt kraft kvar till fjällen som kommer i och med Åre.

Mu


Mamma mu och hennes ystra systrar blev för närgågna för min smak. När de kom galopperande så flydde jag.

Utslagen


Etappen var svår idag. Här tar jag en av mina många pauser. Säkert funderar jag på vad det här ska tjäna till. Idag ville jag ge upp många gånger.

Den här då?


Skylten alltså. Svar: den står uppe på backkrönet halv övervuxen av en buske. Inte lätt att hitta sin väg idag. Som jag sa tidigare. Fullt av skit.

Kan ni se skylten?



Kan ni se bron?


Det var längesedan en pilgrim gick här, det kan jag säga.

Nälden


Idag var jag riktigt duktig. Jag gick mina 12 km från Vikeränget till Vaplan och sedan ytterligare 3 km för att få komma till en ICA-butik i Nälden. Enda problemet var att alla krafter sina när jag kom hit. Inte så kul att tälta på allmän gräsplätt mitt i tätbebyggt område, men vad gör man om man inte har krafter att ta ett enda steg?!