tisdag 16 juli 2013

Styrka


Det är en styrka att känna till sina svagheter. 
Ännu starkare är det att våga visa dem.




torsdag 11 juli 2013

Gryningstanke

Det bara slog mig! Jag litar inte på folk som inte kan skratta åt sin egen dumhet. 




tisdag 9 juli 2013

Your only choice


Put your time and dedication where it ought to be. 
That is your only choice. 
The rest is up to Fate.



lördag 6 juli 2013

Blivande mamma


Träffar just nu en förtjusande gravid kvinna. Hon heter Malena och spelar piano. Underbart att lyssna till. Kom hit och lyssna nån gång. Fregatten Värnhemstorget Malmö.




söndag 30 juni 2013

Avslut


Det sägs så mycket om modet som krävs för att öppna nya dörrar. Allt beskrivs i positiva ordalag. Man talar om att testa nya saker, se möjligheterna, "think out of the box", göra ett lappkast, etc. Jag tycker att det finns ett helt förbisett mod: modet att stänga gamla dörrar efter sig. 

Att påbörja något nytt kräver ett visst mod. Att avsluta något kräver detsamma. Modet att säga nej kräver lika mycket av hjärtat som modet att säga ja. Och det kan leda till lika många oväntade fördelar som något annat.

För att ytterligare illustrera, så kan ett nej också vara ett ja - ett ja för dig själv och den nyvunna frihet som du vinner genom att avstå från något som du egentligen inte har tid eller lust med längre. När skördeperioden är över huggs plantorna ner och blir till foder för djuren. Lämna nu det gamla och gå in i det nya. Det är samma sak. Modet att röra sig består av en och samma energi, uppdelad i två halvor - det förflutna och framtiden. Det förflutna måste välsignas och släppas och det nya måste välsignas och omfamnas. Båda är likvärdiga handlingar, för de delar samma funktion - att se till så att något nytt händer, att se till så att vi kan ändra kursen.

Om du tar bort det gamla samtidigt som du tar ett steg in i framtiden, så kommer din handling att bli desto mer kraftfull. Om du lämnar det gamla kvar blir dina kraftansträngningar svagare eftersom du släpar runt på en massa dödvikt som inte tjänar något syfte längre. 






torsdag 20 juni 2013

Efterfest



Vad vore sommarnätter utan efterfester? Som kaffe utan grädde! Som kärlek utan kyssar. Här är fyra av oss på väg hem till mig. Det blev en glad färd mot gryningen. Och sedan ett morgondopp i Västra Hamnen. Sommar, sommar, sommar. Det är dans i folkets park. 




måndag 17 juni 2013

Stor konst



Stor konst tvingar också konstnären att omdefiniera sig själv och sina arbetsmetoder för att åstadkomma den. 

lördag 11 maj 2013

Den stora glömskan #3



Du är född inom ett paradigm. Inom detta paradigm finns det inga svar på varför du är här. Det finns heller inga svar på vem du är. Detta paradigm innehåller inga svar, bara frågor. Frågor som under hela ditt liv kommer att förbli obesvarade.

Paradigmet utgör en konspiration mot dig. Det finns ingen annan konspiration. Syftet med paradigmet är att du inte ska hitta några svar. Därför berövar det dig din personliga frihet. Detta gör paradigmet genom att suga ur dig det lilla uns av energi du hade kvar – det lilla uns med vilken du kunde ha ifrågasatt det med. Du har helt enkelt inga krafter kvar. Du är svag och orkeslös. Din vilja är nerslipad. Du är trubbig. Du är duperad och nedsövd. Du orkar inte använda dig av din frihet till något vettigt. Du orkar bara använda den till småsaker, som t ex om du ska äta chips eller popcorn till fredagsmyset. De verkligt viktiga sakerna, de stora frågorna, som hade kunnat rädda dig, saknar du energi för. Och det värsta av allt är: du ville ha det så själv.






torsdag 9 maj 2013

Enda anledningen


Som jag ser det är enda anledningen 
till att dricka alkohol 
att man vill slippa sig själv för ett tag.







torsdag 2 maj 2013

Kvinnor ska styra allt!




Ibland får jag höra av mina döttrar hur korkade män kan vara. Då håller jag med en annan pappa till döttrar: Bruce Willis.







lördag 27 april 2013

Frihet



Kanske vaknar du ibland på nätterna och stirrar upp i mörkret och känner att någonting är vansinnigt fel. Kanske känner du en kall hand av fasa gripa om ditt hjärta. Kanske stiger den hemskaste frågan av alla upp till ytan. Den som du inte vill ställa dig själv. Den som du önskade inte fanns. Den som du lyckas trycka ner under ytan på dagen, när alla plikter, krav och skyldigheter fyller ditt sinne.

"Är jag älskad?"

"Är jag lycklig?"

Det du kallar ansvar är en skymf mot din själ. Det du kallar ansvar är bara en konvention. Det är bara en programmering i din vänstra hjärnhalva. En floskel som du blivit itutad sedan barnsben men som på inte en enda punkt bär likhet med äkta ansvar. Det ansvar som du i din förvirring har bekänt dig till är bara ett instrument för förtryckaren. Han som bor i ditt sinne och som förvägrar dig all frihet. Rösten som förslavar dig, som äter upp dig och spottar ut dig 70 år senare, uttjänt och förbrukad – en spillra av den du en gång var.
Och när du ligger där på din dödsbädd, OM du har minsta lilla levande skärva kvar av dig själv, så kommer du att se, att allt vad ditt ansvar handlade om, var att beröva dig friheten att leva ditt eget liv. Detta är inte ansvar, och tyvärr inser du det för sent. Det är förtryck, och inget annat. Kanske kan du göra annorlunda någon annan gång. Kanske i nästa liv.

”Ditt ENDA ansvar är din egen personliga frihet.”

Din själ visste det hela tiden, men du valde att inte lyssna. Så synd, så synd! Nu är allt förbi.




torsdag 25 april 2013

Bakom ryggen




Detta inlägg är nionde och näst sista delen i sviten om människor som inte gör den här planeten till en trevligare plats att vara på. De andra delarna är i turordning Tyranni, Svek, Mejl till feg chef, Ostjäveln del 1, Ostjäveln del 2, Cykeln, Det enda jag erkänner och På liv och död.

†††

En eftermiddag i början på oktober hade jag tittat in hos chefen för Nattpatrullen i centrum, Joakim Larsson. Mitt vikariat var slut och jag skulle lämna in vikarienycklarna och tacka för sommaren som gått. Jag ville också känna honom på pulsen beträffande Ostjäveln. Efter det där nattståndna grälet med Zandra, då hon sa att hon skulle rapportera mig för stölden av sagda ost, så hade jag inte hört någonting. Och nu hade det ändå gått två veckor. Hade Zandra trots sitt hot inte sagt någonting till Joakim? Eller tog chefen inte händelsen på allvar, utan såg den bara som elakt förtal? Jag ville veta.

Så när jag lämnade nycklarna och bad att få slå mig ner i besöksstolen på Joakims kontor berättade jag för honom om hela incidenten med osten. Joakim sa att han hade fått höra om den av Zandra och hade haft för avsikt att fråga mig om det, men glömt. Jag sa att hela alltet var helt idiotiskt och att jag naturligtvis inte hade tagit någon ost. Jag sa att förutom min missämja med Zandra så hade jag trivts bra på Nattpatrullen och ville gärna reda ut det här så att jag kunde vara välkommen tillbaka som timvikarie när de hade behov för det. Då sa Joakim att det hade kommit in andra klagomål på mig. Jag bara gapade. Jag förstod ingenting. Vad handlade nu det här om? Jag berättade att jag alltid skött mitt jobb med vårdtagarna exemplariskt. Jo, sa Joakim, det visste han. Han hade fått samtal från vårdtagare om hur bra de tyckte om mig. Men det handlade om andra saker. Att jag hade verkat glömsk och frånvarande och dragit mig undan mina kollegor, t ex. Men det fanns annat också. 

Jag blev helt tagen på sängen av det han sa. Jag trodde att allt det där var överståndet sedan länge. Jag visste ju att jag hade haft problem i början, på grund av skilsmässan och min svåra livssituation, men jag hade ju ansträngt mig för att klara av jobbet. Jag hade korrigerat mig, tagit lärdom och rättat till saker och gradvis vuxit in i arbetet. Och från och med i juli hade allt gått som på räls. Och vidare: närhelst jag hade upptäckt att jag hade begått något misstag, hade jag alltid erkänt med en gång och rett ut saker på plats. Naturligtvis antar man att om man är ärlig och rak i sin kommunikation ska bli behandlad med respekt och ärlighet tillbaka. Men tydligen inte. Trots att vi talat ut, och trots att kollegorna hade försäkrat mig om att allt var okej, så hade de ändå sprungit bakom ryggen på mig och skvallrat hos chefen. Och bara tänka sig att jag hade berömt dessa människor i den skriftliga utvärdering som jag på Joakims begäran hade sammanfattat. Och så sticker de kniven i en. Fy fan!

Så, för att reda ut allting med Joakim var jag helt enkelt tvungen att dra mitt privata helvete för honom. Jag berättade om min skilsmässa; om smärtan och ångesten; om alla vänner jag förlorat – för att de hade tillhört Anna mer än mig – berättade om att jag varit hemlös, och därför heller inte sett så mycket av min yngsta dotter. Jag förklarade att det var hela den här soppan som hade gjort mig strulig i början av vikariatet; att det var därför jag kommit försent och låst in nycklar och dragit mig undan arbetskamraterna. Jag hade helt enkelt mått skit. Då sa Joakim att han kunde förstå att jag under dessa omständigheter inte hade fungerat till hundra procent. Han undrade varför jag inte hade sjukskrivit mig för stress, för det var ju det det handlade om. Och jag berättade att min sjukpenning var löjligt låg eftersom den baserades på det året då jag pluggade och att jag därför helt enkelt inte hade råd att vara hemma. Då frågade han om jag hade berättat om min situation för mina kollegor. Och jag sa att jag bara delat med mig till Lotta. Däremot, sa jag, så hade jag alltid kört med öppna kort och alltid rett ut saker på plats när det strulade till sig. Jag sa att jag kände mig grymt sviken av att de ändå hade sprungit bakom ryggen på mig. Jag ville nu reda ut detta med dem öga mot öga - en gång för alla. 

Och Joakim hade lyst upp och sagt att mitt besök inte hade kunnat komma lägligare. De skulle ha ett personalmöte samma kväll - kl åtta - och om jag ville komma så var jag välkommen. 

Självklart ville jag det. Och jag lämnade Joakims kontor med en övertygelse att allt skulle gå bra. Fast i bakhuvudet började de onda aningarna mala sin gnisslande kvarn. Och ju längre eftermiddagen led desto nervösare blev jag. Jag började gå igenom hela sommarens arbete i minnet i ett försök att föregripa den kritik jag skulle möta. Vad var det som de hade hängt upp sig på? Några specifika situationer? Och jag försökte se mig själv utifrån - vilket intryck jag måste ha gjort. Jag förstod att jag skulle vara tvungen att tillstå vissa saker, men jag skulle inte ta skit. Om det handlade om illvilja skulle jag sparka bakut. Däremot var jag ju tvungen att ta all förnuftig kritik till mig. Men jag hoppades att min förklaring över mitt deprimerande privatliv skulle räcka långt. Och inte fan trodde jag att Zandra skulle dra upp Ostjäveln. Inte på ett personalmöte. Inte ens hon kunde vara så dum. Inte med tanke på att alla visste att hon var en latmask och ögontjänare. Hon skulle inte våga säga något av rädsla för att dra misstankar på sig.

Lotta hade berättat för mig i förtroende – ett förtroende som jag nu inte höll för något värt – att Zandra och Bibbi (Bibbi var en medarbetare som hade slutat för ett år sedan och som jag aldrig hade träffat) hade lurat en vårdtagare på ett grovt sätt. Den här vårdtagaren – vi kan kalla henne Karin – hade en insats som bestod av en katetertömning klockan sex på morgonen. Hon tillhörde således en av de sista fasta insatserna. När nattpatrullen kom dit brukade hon be om att få gå ut och röka en cigarett i porten, under nattpatrullens överinseende. Hon vågade sig inte ut ensam nämligen. Och hon var ju inte direkt hälsan själv. Om inte nattpatrullen hade något pågående larm kände de att de inte kunde neka henne denna lilla ynnest. Snart tröttnade hursomhelst Zandra och Bibbi på Karins morgoncigarett. Men istället för att bara säga till henne att det inte var i sin ordning så skrev de ett handskrivet anslag och tejpade upp det i trapphuset, på vilket det stod: “Vem är det som röker i trappan på nätterna? Sluta upp med det. Hälsningar från grannarna i huset.” Detta anslag pekade de sedan ut för Karin nästa gång de kom till henne.  Och så var det problemet ur världen. Karin vågade inte röka igen.



tisdag 23 april 2013

Förståelse



När man vädjar, och någon förstår ens situation. Finns det något mer befriande?! Som om någon säger: "Jag ser dig! Du finns! Du är på riktigt! Jag står på din sida!"



söndag 21 april 2013

Den stora glömskan #2


Så fort jag lider av inre nöd. Så fort jag lider av en känsla av att jag inte står ut en sekund till. Så fort jag känner att jag vill ta till mina gamla vanliga flyktmedel: sex, alkohol, droger, mat, godis, nikotin, prylar, pengar, karriär, semester, möbler, boende, konsumtion - så måste jag förstå, och lära mig, att det hål jag upplever mig ha i mitt inre INTE kan fyllas utifrån, bara inifrån. Den inre nöd jag lider, kommer inte från att jag inte har det som alla andra tycks ha, utan för att jag har förnekat mig själv min inre rättighet att vara konstant lycklig. Och denna lycka kommer inte från den här världen - den jag blickar ut på varje dag - utan från den inre världen, där vårt sanna hjärta och vår självkärlek bor. Vår inre trygghet med oss sjäva är den enda klippan i universum som kan stå emot alla livets stormar. Om vi tror att vi kan hitta denna frid och kärlek utanför oss själva så fortsätter vi bara vår eviga förnekelse och glömska.




måndag 15 april 2013

På liv och död



Detta inlägg är sjunde delen i sviten om människor som inte bidrar till att den här planeten blir en trevligare plats att vara på. Denna text är en tillbakablick på vad som ledde till ostincidenten. De andra delarna är i turordning TyranniSvekMejl till feg chefOstjäveln, del 1Ostjäveln, del 2 Cykeln och Det enda jag erkänner

†††

Jag och Johanna – ni vet den vikarien som läste på musikhögskolan – hade jobbat tillsammans flera gånger under augusti månad. Detta var ytterligare ett arbetspass tillsammans. Vi hade haft mycket att göra. Det hade varit många larm. Solen hade gått upp sedan ett par timmar, en mulen morgon, och vi var helt slut när vi satte nyckeln i låset på hemtjänstlokalen där vi skulle hänga in larmnycklarna och dokumentera. Med det skulle inte bli någon dokumentation nu. Klockan var precis tjugo i sju och vi hade inte ork eller lust med övertid. Vi hade skrivit ner alla larm i våra anteckningsböcker och vi skulle jobba samma kväll och kunde likaväl göra det då som nu.

Innan vi ens vridit om nyckeln i låset ringde larmtelefonen och Johanna svarade. Jag tittade på klockan ytterligare en gång i förhoppning att den plötsligt hade passerat 6:45 så att vi slapp besvara larmet. Men ack nej. Så det var bara att hämta den nya larmnyckeln i skåpet och hoppa in i bilen igen. (Vi kunde ju inte ha 500 larmnycklar på knippan, så man hade bara de som brukade larma. Men denna vårdtagare kände vi inte till).

Lina Nilsson hette hon och när vi klev in i lägenheten sju minuter efter att vi tagit emot larmet följde vi den genomskinliga tunna syrgasslangen från aggregatet i hallen. Lina hade tydligen KOL och därför ”grimma” och gick omkring i sin lägenhet med sin rollator, släpande den kopiöst långa slagen efter sig (fan va jobbigt. Tänk att vara kedjad med detta långa koppel och snärja in sig i möbler och bordsben och fastna i dörrspringor hela tiden. Kanske även i sin egen rollator.) Men vad hade man för val om man hade KOL. Slangen som tudelade sig på bröstet som ett par hörlurar och kom upp bakom öronen och hängde ner över kinderna med nipplarna instuckna i näsan (anordningen kallad grimma – som grimman på en häst) försåg de förstörda lungorna med extra syrehaltig luft, och det fanns ingen möjlighet att leva utan den.

Vi visste att vi skulle möta en kraftigt avmagrad person någonstans i lägenheten. Människor med långt framskriden KOL är nästan som skelett. De har inte mycket aptit, för det är en plåga att äta, och eftersom kroppen knappt kan syresätta sig blir varje rörelse en ansträngning motsvarande att bestiga Mount Everest. Det blir till och med kämpigt att tala, och till sist talar de stötvis och måste kippa efter luft mellan varje ord. All denna ansträngning bara för att leva förbrukar mer energi än de tillför – tänk själv att konstant springa ett maraton – så deras kroppar magrar drastiskt och när döden slutligen inträffar är de , som sagt, knappt mer än skelett.

När vi klev in i hallen och såg slangen på golvet var det alltså bara att följa den. Vi visste inte vad som hade hänt med Lina, för larmet var ett tyst larm – dvs larmcentralen hade inte fått något svar av vårdtagaren. När vi kom in i köket låg Lina på rygg på golvet bredvid sin rollator. Hon hade sin morgonrock på sig, som hade glidit isär i fallet. Hon hade bara trosor på sig. Hennes ögon var slutna och munnen var blodig. Tandproteserna satt groteskt på sned. Jag rusade ögonblickligen fram och satte mig på knä bredvid henne och försökte hitta pulsen på halsen. Ingenting. Jag slickade på mitt pekfinger och höll det under näsan på henne. Ingen andning.
”Ring 112”, sa jag till Johanna. ”Jag tror vi måste göra HLR! Har du gjort det nån gång?”
”Nej”, svarade Johanna som redan hade fått upp telefonen och slog numret.
”Inte jag heller”, erkände jag. ”Hur var det nu? Två inandningar och 15 tryck? Eller var det inte 30?!”
”Hej, jag heter Johanna och jobbar i hemtjänstsen. Vi befinner oss hos en vårdtagare som fått hjärtstillestånd”, sa Johanna i telefonen. ”Hon bor på Ellstorpsgatan 4B.…”
Johanna satt på en köksstol och jag satt på golvet. Och jag kunde inte vänta längre. Jag var tvungen att börja. Samtidigt hörde jag Johannas samtal i högerörat. Jag försökte komma ihåg vad jag lärt mig om hjärt- lungräddning.
Jag plockade först ut löständerna ur munnen på Lina – hon hade helprotes både uppe och nere – och lade dem på diskbänken. Sedan stack jag in ett finger i munnen för att känna efter så att hon inte hade något mer i munnen samt att tungan låg rätt och inte hade fallit bakåt och täppt till andningsvägarna. Allt var okej.

Jag satte en hand bakom nacken på henne, fattade med den andra ett pincettgrepp om näsborrarna och klämde åt, samtidigt som jag lutade huvudet bakåt för att öppna upp andningsvägarna mer. Jag lade min mun över hennes och blåste in kraftigt och långsamt samtidigt som jag sneglade på hennes bröstkorg för att se att den hävde sig. Jag smakade blodsmak i munnen. Hennes blod. Jag hörde hur lungorna rosslade, överfulla av det slem som kroniska lungödem ger. Det gurglade i halsen och slem

onsdag 10 april 2013

Det enda jag erkänner



Detta inlägg är sjunde delen i sviten om människor som inte bidrar till att den här planeten blir en trevligare plats att vara på. Denna text är en tillbakablick på vad som ledde till ostincidenten. De andra delarna är i turordning TyranniSvekMejl till feg chefOstjäveln, del 1Ostjäveln, del 2 och Cykeln.
†††

Jag gick som sämst igenom min skilsmässa när jag som en av tre fick sommarvikariatet. De andra två var Johanna och Maria. Johanna som pluggade på musikhögskolan och Maria som läste till socionom. Men jag var den som fick flest timmar och skulle komma att ersätta samtlig fast personal vid ett eller annat tillfälle. Hela sommaren skulle gå åt till jobbet, ända fram till hösten, från maj till oktober. Det passade mig utmärkt. Jag behövde pengarna väl, fast ännu mer behövde jag hållas sysselsatt för att inte sjunka ner i grubbel, sorg och självömkan. Skilsmässan tog mig hårt och jag var utan både ekonomi och egen bostad. Just nu hyrde jag ett rum i en sjaskig lägenhet med så inpyrda väggar att jackan luktade cigarettrök av att bara hänga i hallen – utan att ens någon rökte där. Hela lägenheten var nikotingul. Väggar, dörrar, köksluckor. Allt. Till och med det elektriska ljuset. Kvinnan som hade lägenheten var inte rökare och var aldrig där. Hon hade ett outtalbart arabiskt efternamn och pratade bra svenska, men med en satsmelodi lika varierad som kopplingstonen i en telefon. Vi kom bra överens. Men jag kom inte överens med mig själv. Jag kastades mellan känslor av eufori – för att jag var fri och singel igen – och känslor av djupaste sorg och förtvivlan, för att ett halvt liv plötsligt tagits ifrån mig.

Man skulle kunna säga att mitt sinne var spittrat. Detta tillstånd avspeglade sig dessvärre på jobbet. Redan när jag började mitt vikariat den tredje maj var jag skakad i grunden. Hela den månaden jobbade jag med Lotta.

Jag är inte den som delar med mig av mitt inre till främlingar, även om jag räknas till den öppna människotypen. Visst kan jag berätta saker – jobbigheter, alltså – men i regel bara sådant som passerat. Sådant som jag redan fått distans till. Sällan det som uppfyller mig just nu. Inte till främlingar i alla fall.

Jag är en extrem känslomänniska och blir ständigt överväldigad av mig själv. Så till den grad att jag inte säger något alls av det jag går igenom, bara uppvisar ett besynnerligt och ofta misstolkat beteende. Mina bekännelser dyker istället upp i mina sånger och texter. Sådant som jag skapar för att begripa mig själv. Sådant som jag gör för att förstå vad det är som sker.

Så, att jag plötsligt öppnade mig för Lotta, under våra ensamma timmar i natten, förvånade mig själv. Kanske var det för det varma mörkret i bilen, det vyssande motorljudet, däckens vinande mot asfalten och den gungande fjädringen. Kanske var det för gatubelysningen som rullade sina reflexer över vindrutan. Kanske var det för de tomma gatukorsningarna och övergångsställenas ensamma tickande. Kanske var det för att jag kände ett outtalat krav att förklara mitt förvirrade uppträdande.

Jag tycktes ha tankarna på annat håll. Och det resulterade i att jag fick slå upp namn och adresser i listan fler gånger än nödvändigt – för information hade svårt att fastna. Och när larmcentralen ringde och gav uppgifter om en vårdtagare, fick jag be dem upprepa uppgifterna flera gånger, och noggrant se till att jag fick nedtecknat varenda detalj i anteckningsboken. Nu var det ju så att anteckningsboken tillhörde nattpatrullens standardutrustning lika mycket som bilen och larmtelefonen, men jag fick en stark känsla av att jag var ovanligt trög. Och jag tyckte mig se Lotta lyfta på ögonbrynen i mörkret. Och sedan hade vi det här med nycklarna. Dessa jävla nycklar.

Nattpatrullens nyckelknippor var monstruösa. De var så tunga att de hade kunnat ersätta spikklubban i medeltida riddarspel. När man klev in i hallen hos en vårdtagare brukade man hänga den stora stålringen med sitt femtiotal nycklar på en krok i hallen, eller så lade man den på någon hallmöbel. Så gjorde även jag. Men när vi gick därifrån höll jag flera gånger på att glömma dem. Lotta tycktes jämt och ständigt få påminna mig. Jag kan förstå att det måste ha varit tröttsamt. En gång i juni, när jag jobbade med Andrea (fast hon var inte där just då, för den här insatsen klarade man själv) så glömde jag dem faktiskt, och jag blev tvungen att ropa in till vårdtagaren att öppna dörren med sitt fjärrlås. Men han ropade tillbaka att han inte hade fått med sig fjärrkontrollen i sängen – och eftersom jag och Andrea hade nattens alla nycklar på knippan fick vi ringa en jourlåssmed. Jag skämdes som en hund, men Andrea tröstade mig med att detta hade hänt henne också en gång. Men det kvittade ju. Jag visste att jag dömdes hårdare för att jag var vikarie. Ingen hade sympati med oss. Så var det bara.

Och sedan hade vi min stora trötthet och mitt behov att vara själv. Alla mina motstridiga känslor och mitt tunga inre processande fick mig att, när vi mötte uppmed våra kollegor på Lekatten, stundtals dra mig unden från socialt kallprat, till och med fjärma mig fysiskt och gå till något annat rum när tillfälle gavs. Eller så dök jag in i min iPhone, eller så slocknade jag som ett ljus närhelst jag satte mig i en fåtölj.

Däremot – och detta måste jag framhålla – så var jag aldrig disträ hos vårdtagarna. Aldrig. Jag är inte den typen helt enkelt. Jag är en vänlig och hjälpsam själ med stor social talang och ett osvikligt hjärta i människans tjänst. Mitt patos för de svaga, sjuka, utstötta och marginaliserade tycks utan gräns. Det förvånar mig själv också ibland. Denna sida trädde resolut fram hos mig när jag slutade vara tonåring – när jag var 44 år. Då vårdade jag som anhörigvårdare min mamma i hennes livs slutskede – ett slut som varade i sex månader. Månader av sondmatning och växande sorg och stigande förtvivlan. Månader som slutade i barmhärtig död och ofrånkomlig utbrändhet.

Så man kunde säga vad som helst om mig, och min arbetsförmåga, men när det kom till omvårdnadsbiten, och min kärlek till vårdtagarna, så var jag otadlig. Och det visste också chefen och kollegorna, eftersom vårdtagare ofta frågade efter mig eller berömde mig i min frånvaro.

Men, hursomhelst... Helt plötsligt öppnade jag bara munnen... Där i mörkret i bilen, berättade jag för Lotta om min svåra skilsmässa; berättade om min förvirring, min sorg och smärta; berättade om mitt ex; om mig; om vårt äktenskap, och om hur vi långsamt hade glidit ifrån varandra. Trots att kärleken var stor. Jag behövde få det ur mig. Behövde bli sedd. Och jag erkände att detta påverkade mig på jobbet. Och jag bad om ursäkt för detta. Bad om ursäkt för att jag var glömsk och virrig och trög. Jag var egentligen inte såhär. Situationen jag befann mig i var inte lätt. Den var extrem. Jag hade inte ens en egen bostad. Jag levde i kappsäck. Jag hoppades hon skulle förstå. Och det verkade det som att hon gjorde.

Men ack så lurad jag blev. Jag var ju bara en vikarie... Hur kunde jag glömma det. Och hur kunde jag glömma att det vidrigaste arbetsklimat jag någonsin upplevt; där det mest okollegiala uppträdandet där personal sprang och sladdrade hos chefen om man släppte en fis; och där det mest känslokalla baktaleriet huserade; återfanns inom det yrke där medmänsklighet och förbarmande borde vara som störst. Nåd går aldrig före rätt inom vården – bland personalen. Och rätten styrs av dömande och rädsla. Och Jante... Detta vidriga gamla spöke!

Fortsättning följer här!



söndag 7 april 2013

Cykeln



Detta inlägg är sjätte delen i sviten om människor som inte bidrar till att den här planeten blir en trevligare plats att vara på. Denna text är en tillbakablick på vad som ledde till ostincidenten. De andra delarna är i turordning TyranniSvekMejl till feg chefOstjäveln, del 1 och Ostjäveln, del 2.
†††



En dag i juli avslöjade Sandra att hon hade en cykel till salu. Jag visste att Anna, mitt ex, behövde en cykel, och jag sa till Sandra att jag skulle kolla henne om hon var intresserad av att köpa den. Priset var 500 kr.



Hela juli gick utan att vi fick till stånd någon affär, för vi var beroende av att mötas på jobbet för att diskutera cykeln och komma överens, och våra respektive scheman sammanföll inte så ofta. Slutligen i början på augusti blev allting klart. Sandra hade intygat att hennes man ”gobben däör himma” hade renoverat den och att den var i bra skick. Och Anna hade samtyckt till att köpa den.


Det blev nu beslutat att Sandra skulle komma och lämna av cykeln hos Anna, som fortfarande bodde kvar i vårt gamla hus på Bulltofta (för att vi inte fått det sålt än). Jag kände mig inte helt väl till mods över att affären skulle göras upp utan att jag var närvarande, men jag var upptagen på annat håll, denna soliga eftermiddag då Sandra kom.

Anna berättade sedan om händelsen såhär: 
”Sandra och hennes man kom i en stor herrgårdsvagn och lyfte ur cykeln. Sandra var stressad och ville ha pengarna i handen så fort hon hade lett fram den till mig. Jag såg med en gång att den inte var värd några 500 kr, men jag hade ju gått med på att köpa den. Och Sandras attityd var så tvär och osympatisk och pushig att jag helt tappade målföret. Och hon var ju din kollega och jag ville inte orsaka någon konflikt mellan er. Så jag räckte henne bara spakt femhundringen och hon snappade åt sig den och hoppade in i bilen och försvann. När mamma och pappa sen kom och hälsade på veckan efter upptäckte pappa i vilket sorgligt skick cykeln var. Nu har vi precis fått tillbaka den från cykelreparatören. Det har kostat mig 300 kr. Han fick bland annat svetsa loss sadelstången som hade rostat fast i ramen så att man inte kunde höja sadeln, som ju var på tok för låg för mig. Jag tycker att Sandra är oerhört fräck att sälja mig en cykel i så dåligt skick och ljuga mig rakt upp i ansiktet att den var renoverad.”

När jag fick höra detta blev jag naturligtvis förbannad och konfronterade Sandra nästa gång vi träffades på jobbet. Då sa hon att vi kunde låta köpet gå tillbaka. Vi skulle få våra pengar åter, och hon skulle ta tillbaka cykeln. Jag vägrade och sa att hon inte var lite fräck. Nu var ju cykeln dessutom fixad för 300 kr. Nej, menade jag. Sandra skulle betala reparationen. Punkt slut. Sandra vägrade och sa att vi hittade på allt det här, för hennes man hade faktiskt renoverat den. Då så jag att cykeln var igendammad och rostig och att han inte ens hade smörjt kedjan. Jag skulle gärna vilja veta vari hans renovering bestod. Hade han trimmat ringklockan?!

Och om hon inte trodde mig skulle jag ta med kvittot från cykelreparatören och visa henne. Reparatören hade till och med fått svetsa loss sadelstången. Detta visste Sandra inget om, men tillslut gick hon ändå med på att betala en slant för reparationen. En månad senare räckte hon mig motvilligt en hundralapp. Jag tyckte naturligtvis att det var oerhört snålt, och Anna tyckte det var ynkligt. Men jag orkade inte tjafsa mer. Jag sa till Anna att hon helt klart blivit lurad. Cykeln hade på sin höjd varit värd 200 kr. Men nu hade hon ändå betalt för den, och det skulle vara omöjligt att klämma mer pengar ur Sandra. Det hela var dödfött.

Så jag släppte hela saken med en axelryckning och lät saken bero. Egoister och rövhål finns överallt, och ska man reta sig på dem alla skulle man aldrig vara annat än arg. Jag förde aldrig mer cykeln på tal. Sandra och jag kanske inte tyckte som varandra, men jag orkade inte vara personligt arg på henne mer. Hon var hopplös och inte värd kulorna och krutet. Vi höll oss på varsin kant och försökte undvika att hamna i samma team. Våra scheman sammanföll ju inte så ofta, tack och lov.

Jag ska ärligt säga att jag lyckades släppa hela incidenten till 90%, fastän jag hade lärdomen kvar att inte anförtro något åt henne – inte ens om jag tyckte det var jobbigt när det regnade. Men tydligen gnagde och skavde detta inom Sandra. Hon var nog inte så van vid att få mothugg. Så hon ruvade på ett lämpligt tillfälle att ta hämnd. Vapenvilan mellan oss var ”en lång dags färd mot ost.”

Fortsättning följer här!