Balans

Vi är varelser i en utsökt balans,

Mot outgrundlighetens djupa indigo.

Vårt liv står på lina,

Med en vågskål i varje hand.

För mycket mörker och vi faller åt ena hållet,

Tyngda av rädsla och självömkan.

För mycket ljus och vi faller åt andra hållet,

Arroganta och odrägliga.

Ditt ego måste få på käften

Tills du lär dig ödmjukhet.

Vissa egon är hårdare än den hårdaste nöt

Och livet måste banka på den med sin

Allra största sten tills den krossas.

Men då måste livet, med sin andra hand

Raskt gripa in

Och motverka kollapsen,

Och fånga upp den mjuka inre punkten

Som faller där inne,

Dödligt sårad och ensam,

Handlöst, i sin inre rymd,

Dragen mot bottnen av det självhat

Som den hårda ytan var skapad att dölja.

Egot är ett falskt jag som du trodde dig vara

Det var aldrig du

Det är en tunn linje mellan kärlek och hat

Det är en tunn linje mellan självupphöjelse

Och självförgörelse

Och kan du inte hitta styrkan i dig själv

Att upprätthålla denna delikata balans

Hitta den i något att tro på.

Vadsomhelst.

Men se till att det du väljer

Är starkt nog

Att hålla din värld i sin hand

Och rädda den

Annars är du förlorad

Foto: J.-P. Kneib