Beundran

Sedd - check

Bekräftad - check

Uppmärksammad - check

Respekterad - trevligt

Lovprisad - nice

Älskad - Mmm

Beundrad - Nä fy fan!

Beundrad vill jag inte bli. För beundran är en lömsk och ombytlig älskare. När du minst anar det kommer han att sätta dolken i din rygg. Beundran höjer dig upp till skyarna och sätter dig på en piedestal. En piedestal vars fundament utgörs av illusioner och önsketänkande. Du tillskrivs egenskaper som i sämsta fall är rena fantasier och i bästa fall är monstruösa överdrifter. I huvudet på de som beundrar dig tycks vad som helst kunna hända. Förvåna dig inte. Men eftersom inget som är baserat på illusion och fantasi kan vinna över vad som är sant, kommer piedestalen en dag att ge vika under dina fötter, och du kommer att falla. Och vare sig du vill det eller ej, kommer du att få utstå spott och spe, för att du nu har förlorat alla de goda egenskaper du från första början aldrig ens bad om att få. Istället för superhjälte är du nu en ärkeskurk. Istället för någons räddare är du nu någons nemesis.

När jag ser beundran i någons ögon skyggar jag. Den är lätt att känna igen, beundran. Såhär känns den: Den känns som ett hungrigt djur som med sin lystna tunga vill slicka i sig den manna som slösaktigt tycks utgjutas ur dig; den känns som ett kletigt ryggradslöst djur som sluter sig om din strålglans för att konsumera den. Och jag vet inte hur du skulle ha reagerat (för en del tycks njuta av att bli beundrade) men jag... jag vill bara springa skrikande därifrån. För det som de tror att jag kan ge dem är jag oförmögen att ge dem, eftersom den person de tror att jag är, är någon som jag aldrig har känt. Det hela gör mig bara förvirrad. Jag vet inte vad jag ska ge dem. Jag vet inte vad de vill ha av mig. 

Konversationen blir krystad och onaturlig, och deras ögon lyser lystet som vibrerande strålkastare i mörkret. När en främling slamrande kliver in i lokalen kastar de ett nervöst ögonkast över axeln. De vet att de inlåter sig på en förbjuden perversion genom att tala till mig med en så oförblomerad beundran, men samtidigt... samtidigt kan de inte hindra sig själv från att sjunka ner i sin egen efterlåtenhet.

Och i deras ord och gester ser jag att de aldrig har förstått. För att de inte ville förstå. För att de inte ville lyssna. Och skulle jag (gud förbjude) försöka berätta för dem vem jag egentligen är, så skulle de avbryta mig och hindra mig från att fortsätta. De vill inte veta vem jag är. Inte alls. De har inget behov av det. De vill bara ha sina drömmar kvar, det är allt. Jag fyller en bit i deras liv, en bit jag inte förstår. Och deras drömmar och önskningar är obegripliga för mig. För det var inte därför jag trodde att jag kom: för att bekräfta deras drömmar. Jag ville ge dem något annat. Jag ville ge dem sanning. Jag ser mig skeptiskt omkring i lokalen. Plötsligt har jag tappat allt intresse. Plötligt undrar jag vad fan jag gör här. Jag tittar ner i glaset. Ölen är avslagen. Och så tittar jag på dem; på mina beundrare; på deras strålkastarögon. Och jag inser att jag kanske ska vara nöjd. Det är ju egentligen inte jag som lider. Jag sitter här, nära himlen. Omgiven av moln. Med solen brännande i nacken. På piedestalen...

Fy fan för beundran.