Det mjukas styrka

Det finns de som tror att det är starkt att inte visa sig svag, och att det är svagt att visa kärlek. För kärleken i sig är ju svag, tycker de. Den är ju mjuk och rosa och till för pussies. Att vända andra kinden till är dumt. Då får man bara en örfil till. Eller så blir man nerslagen och så snor någon ens mobiltelefon.

Under vikingatiden kunde man inte förolämpa en man värre än att säga att han älskade som en kvinna. Då ryckte man svärdet ur skidan och gick ut på tunet för en tvekamp till döden. Tack gode gud att vi har kommit längre än så. Men tydligen inte tillräckligt långt. För än har inte alla jordens invånare fattat.

Låt oss istället inse, att trots att vattnet är mjukt, så kan det ändå samla kraft nog att utplåna hela kuster och städer och byar och tusentals människor. 

Den kraft du lägger på att förgöra någon annan kommer att vända tillbaka mot dig själv, så säkert som att vågen som drar sig ut till havs kommer att återvända med full kraft. Tänk på pendelns rörelse. 

Det var i alla fall så som kinesiska buddhistmunkar och nunnor tänkte när de uppfann Kung Fun för att försvara sig mot Manchurierna. De var i underläge. De var fattiga, utan ägodelar och vapen. på flykt. För att vinna denna ojämna kamp var de tvugna att hitta ett nytt sätt att slåss. Det var en nunna som hette Ng Mui som fann lösningen. Hon hade iakttagit naturens principer och djurens rörelser och  förstått att om man kunde använda sig av naturens styrka behövde man inte lägga till så mycket av egen. Pendelrörelsen var lösningen. Följsamhet, följsamhet och åter följsamhet. Mjukhet, smidighet, och sen... Pang! 


Kung Fun syftar till att uttnyttja motståndarens kraft mot honom själv, genom att slappna av och följa med i attackens rörelse och sen vända tillbaka i en dödlig kontring. Som vågen. Det ineffektiva frontalangreppet bannlystes. Att stångas som en bagge var meningslöst. Se på trädet och gräset. När trädet knäcks i stormen böjer sig grässtrået.

Så hade vi satt Bruce Lee på Island under vikingatiden, så hade han med sin kung fu i ryggen kunnat kalla hela byn av argsinta rödbrusiga vikingar för kvinnor. Han hade golvat dem alla när de hade kommit rusande med sina bredsvärd.

Så kärleken är måhända mjuk och följsam, men den är inte svag. Och den är definitivt inte naiv och dum. Den vet, att den starkaste inte är den som skriker högst. Den starkaste är den som ödmjukt inväntar rätt ögonblick och under tiden vinner kraft i sin väntan. Och när han sen kontrar är han inte ensam. Folket runt honom har sett hans lugn, hans trygghet, hans tillit. Den kraft som förvissningen ger honom är oemotståndlig. Hans anhängare kommer att bli många.

En stor ledare har karaktär. Och karaktär kommer från hjärtat, inte från huvudet. Stora ledare lyssnar man på för att de själva har lärt sig att lyssna. Men de lyssnar inte utåt på människors röster, utan inåt, på sitt eget hjärta. Den ödmjukhet detta ger skvallrar om att de har sin förankring i något som är större än de själva. Att de lyssnar på någon annan än sin egen bräckliga röst. I hjärtat bor kärleken, och det är kärlekens röst de hör. Och när de hittar denna röst inom sig måste de resa sig upp och tala.  Det har ingenting med mod att göra, utan nödvändighet. Om de vågar eller inte är sekundärt. Alla stora ledare fungerar så. Från Jesus,  Mohammed och Buddha till Churchill, Biko och Martin Luther King. De tar bladet från munnen och säger det som behöver sägas, utan omsvep, även om det de har att säga är obehagligt att höra. Även om de skulle dö på kuppen.

Hur stoppar du blomman från att spränga sig ur knoppen? Hur hindrar du gräset från att växa? Hur stoppar du regnet från att falla och vinden att blåsa? När orden kommer ur en människa med karaktär är det som en naturkraft som bara väller fram, som vågen som kastar sig mot land. I deras hjärta finns ingen skuld. Och därför heller inget klander. De är naturliga och skäms inte. De har inget att dölja och inget att försvara. Och de kan inte förlora ansiktet eftersom de inte bryr sig om prestige.

De tycks ensamma, men de är inte själva. De håller kärleken i handen. Och kärleken viskar till dem att de ska ge upp. Om de ger upp sina små sparvvingar kommer kärleken att bära dem på sina örnvingar. Och deras röst kommer att tala sanning och deras ögon kommer att vara klara och deras rädslor borta. Och hjärtat viskar till dem att de ska glömma allt de blivit lärda av människor. Kärleken är stark och rädslan är svag och inget kan stå emot det mjukas kraft.