Skönhet

Kan man se att en människa är vacker utan att nödvändigtvis själv tycka att hon är vacker? Är skönhet något objektivt? Något kvantifierbart? Något vi kan mäta? Och ifall det är så, betyder inte detta att vi alla, med millimeterprecision, kan placera oss själva någonstans längs denna skönhetsskala?

All skapelse strävar efter ytteligare förfining, högre utveckling, större ändamålsenlighet - precis så som blomman sträcker sig mot solen. Allt skapat längtar efter att fullborda sin fulla potential. Allt levande längtar efter perfektion. Och överfört på människan, vad säger det om oss som släkte? Svaret måste ju bli att vissa av oss är oönskade, omöjliga att älska, ratade för vår fulhet, överflödiga existenser - de dåliga fröna, de dåliga anlagen. Anlag som kan läsas i vårt utseende; i en panna som är för låg, i en hals som är för kort. Dessa insikter kan pervertera vilket sinne som helst.

Men trots det:

Alla som någonsin nätdejtat vet att vi spelar i olika divisioner. Det går snabbt att bläddra igenom kortleken. Vi hittar omedelbart kungen och drottningen. Det är så oerhört uppenbart. Och utan att behöva formulera det för oss själva eller ej, vet vi instinktivt, om huruvida vi har vad som krävs för att plocka upp dem på handen eller ej. Många gånger går vi förbi dem. Låter dem ligga kvar på bordet. Men somliga förstår inte detta. De förstår inte sitt eget bästa. Är de blinda? Och den som inte vet sin plats i hierarkin blir snabbt en driftkucku. Någon vi skrattar åt, någon vi finner patetisk och hånar, eller bara tycker synd om. En korkad människa, helt enkelt. Och därför också oattraktiv. Dumhet är fult.

Det inre transcenderar alltså det yttre. Det är inte bara skönheten utanpå som är viktig. Det handlar också om skönheten inuti. De med högre bildning är ofta elitistiska, även om de inte vill erkänna det. De nöjer sig inte med mindre än att den partner de söker ska kunna matcha dem intellektuellt. Sedan har vi medvetenheten: kunskapen om sig själv eller om självet. Vi talar om psykologisk eller andlig perfektion. Vi vet vad vi vill ha och vi vet vad vi aldrig skulle stå ut med. Vi säljer oss så dyrt som möjligt.

Och ändå:

Trots det farliga i att handskas med dessa tankar (det har blivit gjort förr och inget gott kom ur det) måste vi nog erkänna att dessa absoluta värden finns. Vi känner dessa värden i vår själ och vi vet, med en kunskap så djup att vi inte kan begripa hur den hamnade där, hur universum tickar. Universum är pragmatiskt och amoraliskt. Det strävar efter högre perfektion, större adaptivitet, större ändamålsenlighet. Vi kan inte förneka det. Det finns måttstockar på allting; på skönhet, intelligens, konstnärlighet, social kompetens, självinsikt, andlig perfektion och motorisk/spatial begåvning. Det borde inte vara så svårt att acceptera. Men det är det. För vi "felbara" människor tycks kunna missbruka allt. Det felslut vi ofta gör är att vi tror att det är upp till oss att fritt använda oss av dessa måttstockar för att döma vår nästa, för att manipulera skapelsen och försöka tämja universums lopp. Inget kunde vara mer fåfängt. Det är nämligen inte vi själva som har uppfunnit vare sig skönheten eller de härliga signalsubstanser som vårt belöningssystem utsöndrar var gång vi betraktar den.