Verklighetsflykt 1

Enligt Nationalencyklopedin definieras verklighetsflykt som ett "försök att undfly verkligheten p.g.a. av att den tycks alltför trist, problematisk, e.d."

Talar vi om att titta på teve eller dagdrömma eller bara sitta och fantisera, så äger detta nog sin riktighet. Men det finns andra sysslor vi ägnar oss åt för att fly från verkligheten. En sorts flykt som egentligen på en mycket viktig punkt förvandlar flykten FRÅN verkligheten till dess raka motsats: en flykt TILL verkligheten. Jag talar då om flykten genom droger. 

Att använda sig av droger förändrar vår verklighetsuppfattning. Det får livet att stanna upp, världen att hejdas, inte bara för stunden, utan i det stora hela. Och skulle vi bli vi fast i bruket av en drog, och bruka drogen dagligen, så kan detta "stora hela" omfatta flera år, under vilka vi står helt still i vår utveckling. I värsta fall kan detta stillastående vara hela livet, som förmodligen inte blir så långt ändå, då vi med all sannolikhet kommer att dö en för tidig död till följd av vårt missbruk. Inget positivt direkt. Så, jag propagerar inte för droger. Jag ska bara använda mig av drogerna som exempel för att klargöra en poäng. Så, nu när den brasklappen var inlagd kan jag gå vidare, DROGER... Och jag säger det en gång till:

Droger innebär inte en flykt från verkligheten utan en flykt TILL verkligheten. Och här är mitt bevis för att det är så:

När vi är berusade, säg fulla (för alkohol är ju en drog) så dagdrömmer vi knappast. Inte heller längtar vi bort. Vi är inte någon annanstans. Drogen för oss inte bort. Drogen för oss tillbaka. Tillbaka här. Tillbaka hit till nuet. Tillbaka hit till de omständigheter vi råkar befinna oss i när vi dricker. Den får oss att vara i nuet. Inte att lämna det. Det är därför vi älskar den. Det är därför vi använder oss av den. Vi känner oss mer levande. Mer närvarande. Lättare om hjärtat. Öppnare. Gladare. Lyckligare.

Dina hämningar är borta och du vågar säga vad du tycker. 

Ditt paranoida flyktsystem som skulle hålla dig vid liv när du som försvarslös inföding gick igenom djungeln i en avlägsen forntid, när vädrets makter och de blodtörstiga rovdjuren var ett dagligt bekymmer, ett flyktsystem som då fyllde en funktion, men idag i vårt morderna urbana samhälle mest gör oss stressade och ångestfyllda på grund av våra onaturliga livsvillkor och en paranoid social träning och uppfostran, detta flyktsystem trubbas av av alkoholen. Dina rädslor minskar och avklingar och du kan andas igen och känna lugnet och avslappningen spridas i kroppen. Du mår för jävla bra helt enkelt. 

Rädslan är vår värsta fiende. Kärleken är dess motsats. Kärlek leder till mer kärlek. Rädslan leder till fruktan och ångest, som i slutändan leder till hat och attack. Om man då utgår från att kärlek är vårt sanna väsen och vårt ursprung, så innebär rädslans försvinnande en återgång till var sanna natur. Och det är ju sant, för det är ju det alla terapiformer syftar till. De syftar till att befria oss från neuroser, hämningar, fobier och rädslor. Att gå i terapi skulle knappast kallas för verklighetsflykt. Men om då droger och alkohol temporärt tar bort sagda rädslor så kan ju inte heller de klassas som verklighetsflykt. De måste betraktas som det rakt motsatta. En verklighetsåterkomst. 

Och nu hamnar vi i det som är det viktigaste. Nu har vi kommit till min poäng. Om verkligheten är så trist och problematiskt att vi känner att vi vill fly från den, så kan den ju faktiskt inte vara verkligheten.

Det är den inte.

Det vi kallar verkligheten är vår neuros. Den är vår sjukdom. Att försöka "hålla sig i verkligheten" är alltså liktydigt med att hålla sig kvar i sjukdom. Suck on that one!

Och fortsättning följer... Någon annan gång. Häng kvar!

http://www.ne.se/sve/verklighetsflykt