Det du tror är det du ser

Vad som helst kan se ut som vad somhelst. Vid ett givet ögonblick kan vi få se precis det som bekräftar vår syn på världen. Gud vad jag hatar människor som försöker leka djävulens advokat men som egentligen har för lite innanför pannbenet för att ens vara hans stalldräng. Vi ser dem alltför ofta. Lena Adehlsson sade att "kultur har en sådan negativ klang, varför inte kalla det underhållning?"

Jag gick en kurs i tvärvetenskap på Lunds universitet som kallades "Att sätta vetenskapen under debatt". Lektorn på en av kurserna – jag kommer inte ihåg på vilken institution – ville mena att det var uppenbart att evolutionen hade ett syfte som liksom kom "från en högre rymd", en mening bortom all mänsklig förståelse, men ändå styrd av en uppenbar "högre vilja". En kurskamrat räckte upp handen och sa att man säkert kunde slänga ner två molekyler i ett provrör och skaka det i 2 miljarder år och "vips" så skulle där ramla ut en TV. Det hela lät ju väldigt roligt, och alla skrattade. Till och med jag skrattade, även om skrattet fastnade i halsen. 

Hur befängt är inte detta? 

Men en stor eloge till de forskare, vetenskapsmän och akademiker, som var trötta på att år efter år upprepa sina föregångares utnötta teser, hammra in den utvalda kurslitteraturens grundstenar, den gängse forskningens odynamiska petimetersanningar, och som slutligen, tvärsöver hela forskningsfältet, från fysiker till marknadsekonomer och filosofer och teologer, kom på att starta denna kurs, för att sätta vetenskapen under debatt. 

Jag tycker bäst om bilden av "teoriburkarna". I en av de fantastiska böcker jag läste, så sade en vetenskapsman – oklart vilken – att skapelsen var så mycket större än människan och att den därför alltid skulle fylla bägaren hos människans omättliga kunskapstörst. Med precis vad som helst. Med precis det som människan ville ha! Hon kunde gå ut i vilken orörd natur som helst och sätta en öppen burk på en mossanlupen stenbumling, var som helst, och på denna burk skriva sin teori, om vad som helst, och sedan gå sin väg. När hon sedan kom tillbaka efter ett par dagar och hämtade sin burk, så skulle burken vara fylld med precis det som hon skrivit på burken. Teorin skulle bli bekräftad. Och vetenskapsmannen skulle gå hem och känna sig oerhört smart. Och viktig. Och var teorin tillräckligt stor och fin kanske hela världen skulle jubla. Och hade han tur skulle han få Nobelpriset. Och så fungerade skapelsen. Den skulle alltid ge människan ett svar som bekräftade vad hon trodde. Oavsett vad hon trodde. 

Därför åberopar jag den eviga sanningen att styrkan inte ligger i att betvivla och plocka sönder utan i att tro. Så talesättet: "Jag tror det när jag ser det", som finns inom nästan varje kultursfär, är en fullständig missuppfattning av hur världsalltet fungerar. Bättre då, och helt i överenstämmelse med sanningen är att säga: "Jag ser det när jag tror det". För det är faktiskt så, att, det du tror är det du ser. Inte tvärtom.