Trolös

Den törst som driver oss är en törst efter kärlek. Alla vill ha kärlek. Alla vill bli sedda och bekräftade (vilket är kärlek). Jag har redan sagt innan, i inlägget "kärlekens språk", att det inte är någon idé att jaga kärleken. Den kommer bara att dra sig undan. Kärleken ska man vidröra lätt. Om inte flyger den sin väg.

En människa som försöker hålla fast får kärleken att försvinna. Detta är helt naturligt, eftersom att hålla fast inte har med kärlek att göra. Kärleken håller inte fast. Kärleken ger fri. Kärleken är nämligen inte rädd och oroad utan trygg och tillitsfull. Om du är oroad för att din partner ska göra något du inte tycker om – flirta, hångla eller ha sex med någon annan bakom din rygg – så är det inte kärlekens fel, utan ditt. Om du lyssnar på kärleken ska den ge dig frid och tillit. Men om du redan försöker kontrollera andra genom att på ett eller annat sätt inskränka deras frihet, så är du redan så pass skadad att det nyttjar föga att säga att du ska lyssna på kärleken. Det enda som hjälper här är att säga till alla som du älskar att inte ta din skit. För det är ju det du sysslar med: skit.

Men det är inte ditt fel att du är skadad. En gång hände dig något. Något hemskt som du inte vill komma ihåg. Och kanske hände det flera gånger. När du var liten. Något klippte dina vingar. Något tog din oskuld, din tillit, ditt hopp. Det som som får oss människor att flyga.

Och sedan började allt gå fel. Och titta på världen nu. Du ser trolösheten överallt och är lika trolös själv, fast du inte vill erkänna det. Du kan inte kontrollera det arga svikna barnet inom dig och dess önskan att såra de som har sårat dig. Och i din hjärna går tanken runt att i en svekfull värld tjänar det inte något till att vara trogen. Varför ska du öppna ditt hjärta när ingen annan gör det? Varför ska du bry dig om andra när alla andra bara bryr sig om sig själva? Varför vara beständig när allt är obeständigt? Varför vara lojal mot de som ändå, för eller senare, kommer att svika dig? Så istället för att göra det bättre valet gör du hela tiden det sämre. Du upprepar om och om igen otrohetens mönster och återskapar ständigt ditt livs drama – svekets. Men bortom det som du trodde gjordes mot dig, och bortom din trolöshet mot alla och allt du inte litar på, ja, bortom denna grundläggande motsättning, vilar den verkliga smärtan: din skuld för vad du har gjort. Ditt svek mot kärleken. 

Du är trolös mot kärleken.

Du tog din hand ifrån detta barn som var sårat. Du vände det ryggen när det behövde dig som mest. Du ville inte se dess smärta. Ville inte lyssna på det. Men det är inget konstigt, och inget du ska klandras för. Alla vi människor är likadana. Ingen vill känna sig liten och övergiven.

Men från denna plats så finns det bara en väg att gå, om du vill ge ditt hjärta tillitens vingar åter. Om du vill hela ditt inre barn. Du måste ge upp din kontroll och öppna upp för kärleken igen. Du måste försöka lita på världen igen. Och du måste, hur hårt det än känns, våga bli sårad igen, utan att vilja hämnas. Utan att vilja kontrollera. Tänk såhär. Alla i den här världen har blivit sårade. Du är inte speciell i detta, även om känslan är speciell för just dig. Men om vi alla skulle försöka hämnas genom att vara otrogna själv, eller om vi alla skulle försöka kontrollera andra för att tvinga dem att älska oss, så skulle världen bli en mycket, mycket sorglig plats.

Se på den skadade fågeln på marken. Visst spelar det väl ingen roll vad som har hänt före detta ögonblick?! Den ligger döende framör dina fötter. Just nu. Visst vill du väl bara rädda den? Visst vill du väl bara, om du kunde, lyfta den i dina händer och ge den hälsan och livet åter? Och kasta den upp i luften och se den flyga iväg? Och du kan. Genom att ställa dig följande fråga:

Är det inte bättre att försöka lära ut en bättre läxa till världen än trolöshetens? Är det inte bättre att själv vara någon som går i fronten för tillit och förståelse? Ditt inre barn har lidit tillräckligt. Och vad det än var som hände för så länge sedan, så var det inte barnets fel. Det var oskyldigt. Men oavsett vad, så kan du inte stanna kvar som ett barn längre. Du är vuxen nu. Och med en vuxens förstånd är det din plikt att ta det här barnet till ditt hjärta och förlåta de som handlade orätt mot det. De som klippte ditt hjärtas vingar och tog din tillit visste inte bättre. Hade de vetat vad de gjorde hade de inte gjort det. Förlåt nu dem. Och förlåt ditt inre barn för att det upprepade samma misstag själv och i sin barnsliga ilska och naivitet skadade andra på samma sätt som du själv blivit skadad.

Förlåt dig själv för att du inte visste bättre. Det är okej. Vi är alla likadana. Ingen av oss visste bättre förrän vi visste bättre. Det är tingens ordning.