Tacksamhet

För några dagar skrev jag ett inlägg om att jag hade börjat sitta och böla helt utan uppenbar anledning. Inlägget hette va fan är det här?

Jag har nu kommit på vad det handlar om. Tacksamhet och sorg. Hur man kan uppleva dessa två känslor samtidigt är obegripligt. Nästan. Men i alla fall fullständigt paradoxalt. Och det var därför jag inte förstod varför det hände.

Förra året drabbades jag av utbrändhet – den yttrade sig väldigt fysiskt. Inte så mycket känslomässigt. Däremot har jag sedan snart fem år befunnit mig i ett konstant tillstånd av sorg, pga diverse svåra förluster. Däribland båda mina föräldrar och mitt äktenskap. Denna sorg gjorde att jag tillslut inte kunde hantera jobbet, och detta introducerade stressen i systemet. Till sist lade kroppen av.

Eftersom jag inte bara blev av med ett äktenskap utan också min bostad och ca 400.000 kr (en kontantinsats som försvann när vi sålde huset med brakförlust) så har jag funnit mig på obestånd med fru Fortuna. Pengar har saknats. Pengar och bostad.

Men saker har äntligen, under det senaste halvåret, rättat upp sig. Och jag känner en obeskrivbar tacksamhet för den allra minsta och obetydligaste sak: en förälder som talar kärleksfullt med sitt barn; ett par kvittrande småfåglar; ett himmelskt andante av Beethoven; solen som tittar fram. Eller mer i lön i kuvertet än jag hade väntat mig. Och jag blir rörd till tårar.

Men även om saker har rättat upp sig har skulderna släpat efter. För tre månader sedan fick jag pantsätta min gitarr. Och eftersom jag inte haft min gitarr har jag inte kunnat göra mig av med all min inre smärta; och all min obeskrivliga tacksamhet. Jag har inte kunnat skriva en enda sång, en enda låt. Men energin måste ju pysa ut någonstans. Så vad gör kroppen istället?! Lipar utan synbar anledning.

Det finns något ändamålsenligt i allt.