Efterhand som mörkret tilltog blev det kyligare. Det blåste upp och började stänka lite och himlen såg olycksbådande ut. Jag började undra om det här var en så bra idé trots allt. Jag kände mig liten, rädd och utsatt, och som det storstadsbarn jag är så föreföll mig själva naturen hotfull och farlig. Varenda Jämte skulle skrattat åt mig, men jag kände att det faktiskt lurade krafter där ute i mörka natten, djupt inne i skogen, som var mycket större än mig och som skulle kunna knäcka mig som en liten kvist. Och vad gällde dessa krafter så visste jag inte om de var goda eller onda, om de ville mig väl eller inte. Och överallt i dunklet hängde dessa älgkranier och stirrade på mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar