Serendipitet kallas det när man söker efter något bestämt men hittar något annat som visar sig långt värdefullare än det man ursprungligen letade efter. Många vetenskapliga upptäckter är klassiska fall av serendipitet. Man snubblar helt enkelt över något. Men jag vill tro att vi på ett för oss omedvetet plan blir vägledda till dessa situationer, dessa upptäckter. Jag tror också att du måste vara i rätt sinnesstämning och av rätt sinnelag och med rätt uppsåt för att komma i åtnjutande av denna vägledning. Man skulle kunna säga att man måste förtjäna det. Vad jag pratar om är gudarnas gunst, försynen, miraklet, den helige andens beröring, välsignelsen, nåden. Jag tror att jag nått slutet på min vandring. Här i Mörsil. Det känns lite konstigt, men det är inte helt överraskande. Synd bara om jag inte får se Nidarosdomen i Trondheim. Det är nämligen så att en pilgrimsvandring handlar om en inre resa, inte en yttre. Det handlar om att förlösas. Hade vi kunnat nå dessa förlösningar hemma vid vårt eget köksbord så hade pilgrimsfärderna aldrig blivit uppfunna. Problemet med oss människor är att vi är så yttreorienterade, att vi har svårt att förstå vårt eget inre eftersom det inte är ett handgripligt ting. Så vi behöver alla yttre krusiduller för att begripa vårt inre, alla ritualer, alla myter och symboler. Och vi behöver kanske pilgrimslederna främst för att komma bort ifrån oss själva ett tag. För att tappa bort oss själva så att vi kan hitta oss själva. Jag tror jag gjorde det i älgfolkets koja i går natt. Och jag är inte längre övertygad om att denna upplevelse skulle bli starkare för att jag kom till Nidaros. Möjligtvis skulle min kropp bli gladare av att plågan nu var över. Men inte nödvändigtvis mitt hjärta och mitt sinne. Jag gav mig ut för att bli kvitt min depression och jag känner att det målet är uppnått. Det är nu mer än en vecka sedan jag slutade ta min antidepressiva medicin och jag är inte deprimerad fastän jag borde mått sämre än någonsin. Det är som om Gud - livets store Ande - har stoppat in sina händer i mig och bytt ut de skruvar som var dåliga och bankat till de kugghjul som hoppat snett. Nu har jag en annan resa att göra och en som jag inte kan göra här. Resan tillbaka hem.
lördag 25 augusti 2007
Serendipitet
Serendipitet kallas det när man söker efter något bestämt men hittar något annat som visar sig långt värdefullare än det man ursprungligen letade efter. Många vetenskapliga upptäckter är klassiska fall av serendipitet. Man snubblar helt enkelt över något. Men jag vill tro att vi på ett för oss omedvetet plan blir vägledda till dessa situationer, dessa upptäckter. Jag tror också att du måste vara i rätt sinnesstämning och av rätt sinnelag och med rätt uppsåt för att komma i åtnjutande av denna vägledning. Man skulle kunna säga att man måste förtjäna det. Vad jag pratar om är gudarnas gunst, försynen, miraklet, den helige andens beröring, välsignelsen, nåden. Jag tror att jag nått slutet på min vandring. Här i Mörsil. Det känns lite konstigt, men det är inte helt överraskande. Synd bara om jag inte får se Nidarosdomen i Trondheim. Det är nämligen så att en pilgrimsvandring handlar om en inre resa, inte en yttre. Det handlar om att förlösas. Hade vi kunnat nå dessa förlösningar hemma vid vårt eget köksbord så hade pilgrimsfärderna aldrig blivit uppfunna. Problemet med oss människor är att vi är så yttreorienterade, att vi har svårt att förstå vårt eget inre eftersom det inte är ett handgripligt ting. Så vi behöver alla yttre krusiduller för att begripa vårt inre, alla ritualer, alla myter och symboler. Och vi behöver kanske pilgrimslederna främst för att komma bort ifrån oss själva ett tag. För att tappa bort oss själva så att vi kan hitta oss själva. Jag tror jag gjorde det i älgfolkets koja i går natt. Och jag är inte längre övertygad om att denna upplevelse skulle bli starkare för att jag kom till Nidaros. Möjligtvis skulle min kropp bli gladare av att plågan nu var över. Men inte nödvändigtvis mitt hjärta och mitt sinne. Jag gav mig ut för att bli kvitt min depression och jag känner att det målet är uppnått. Det är nu mer än en vecka sedan jag slutade ta min antidepressiva medicin och jag är inte deprimerad fastän jag borde mått sämre än någonsin. Det är som om Gud - livets store Ande - har stoppat in sina händer i mig och bytt ut de skruvar som var dåliga och bankat till de kugghjul som hoppat snett. Nu har jag en annan resa att göra och en som jag inte kan göra här. Resan tillbaka hem.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar