Och jag läste om hur shamanen i byn - som alltid var kvinna - företog anderesor ner till underjorden och kontaktade älgarnas egen 'andeboss' och hur det var viktigt att komma väl överens med denne boss för att få lov att jaga älg. Om inte människorna skötte sina kort rätt och hedrade bytesdjuren och behandlade dem med respekt kunde andebossen leda bort älgarna från stammens jaktmarker så att de fick svälta. På liknande sätt ansåg de att hela naturen var besjälad och att det gällde att hålla sig väl med allt som levde där. Och när jag läste detta så började jag helt ofrivilligt att gråta över människans lott. Och ur mig kom orden 'varför var jag tvungen att skaffa mig ett ego?' För jag kände mig själsligen besläktad med dessa människor och jag tror som dom på att allting är Ande, och jag vet också att de inte hade något ego som styrde och ställde. Egot fick vi först när vi skapade det skrivna språket, när vi började beräkna saker istället för att bara ta dem som de kom. Och jag förstod också att människan var mycket lyckligare då än vad hon är nu. Vi skaffade det här egot för att vi ville ha kontroll över de makter som omgav oss. Historiker kallar deras tro för vidskepelse, men jag är övertygad om att det inte var varken vidskepelse eller 'tro'. Jag är övertygad om att deras riter är hämtade ur en direktkontakt med naturen som vi fullständigt saknar. De är i sanning 'empiriska' och jag tror också att höll de sig inte väl med älgarnar 'andeboss' så försvann älgarna från jägarna. Så jag hade all rätt att gråta över människans lott för att hon ville skaffa sig det där skimrande egot som i slutändan bara visade sig vara en bluff. Vi är nämligen lika rädda nu, som innan egot, om inte mer, men för långt löjligare saker. När Ivan kom tillbaka efter att han vattnat korna torkade jag tårarna, fast det hade jag inte behövt. Han var nog en själsfrände. Åtminstone var han själsfrände med älgfolket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar