Jag hade så gott som gett upp där i Björklinge. Hade till och med beställt en bussbiljett till Sundsvall. Klockan var sju på kvällen och jag hade precis laddat min mobiltelefon på Statoil, fyllt på vatten i mina vattenflaskor och letat reda på en härlig plats i skogen där jag tänkte slå upp mitt tält. Bussen till Sundsvall skulle gå kl 10.25 nästa dag, och jag hade försonat mig med mitt öde. men så tänkte jag att jag inte visste hur jag skulle fördriva dygnets återstående timmar, så jag tänkte Att Va Fan, Jag kan ju lika gärna lifta ett tag till - fast på nytt sätt. Så istället för att jaga folk på macken och utanför värdshuset så liftar jag på det gamla hederliga sättet. Jag stod med packning och skylt "Sundsvall" och log åt alla förbipasserande. Det blev snabbt tråkigt, så jag monterade skylten på ryggsäcken och satte mig på vägräcket. Jag gav upp och njöt av solnedgången istället. Blundade och vände ansiktet mot de värmande strålarna. DÅ stannade helt plötsligt en bil, en liten VW med en ung kille i. Jag skvatt till alldeles häpen och gick fram till bilen. "Ska du till Sundsvall? Hopp in! Jag ska till Örnsköldsvik." Vilken flax. Ytterliggare en lärdom av Gud. Just när du givit upp kommer förlösningen och hjälpen. Och jag tackar Per - som killen hette - och glädjer mig åt att plötsligt kunna tillryggalägga hela denna sträcka redan idag, och mycket snabbare, än jag skulle ha gjort med buss imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar