I högan sky

Naturligtvis skriker egot i högan sky och menar att jag är en förlorare som inte fullföljer vad jag företagit mig, nämligen att gå till Nidaros. Men nu råkar det vara så att det var aldrig målet som var det viktiga utan vägen. Men det var viktigt att hitta en väg med hjärta och därför valde jag en pilgrimsled. Jag behövde komma bort från allting där hemma och komma i kontakt med en djupare röst inom mig själv. Jag behövde transcendera egot. Allt handlade om själslig hälsa; om att undslippa min depression och komma på rätt köl igen. Jag behövde få känna mig vägledd av en högre kraft, jag behövde återknyta till Gud. Vilket medium kunde vara bättre för detta än en vandring i naturen. För inte är det ju så att Gud är frånvarande under alla de mil man vandrar för att sedan plötsligt dyka fram när man har nått sin destination. Men jag vet. Det hade sett snyggare ut om jag hade lyckats få det andliga målet att sammanfalla med det fysiska målet, så att jag hade fått min uppenbarelse i samma ögonblick som jag lade pannan mot stenen framför Olav den Heliges grav i Nidarosdomen. Jag medger det. Men nu blev det inte så. Det hade varit kul att komma dit, men det var inte det viktigaste. Det viktigaste nådde jag innan. Jag får väl ta bilen till Trondheim någon annan gång. Och då får jag ta Anna och Alice med mig.