Madeleines vansinne

Jag hade en vän som drev sig själv till vansinne. Vi kan kalla henne Madeleine. En modern Madame Bovary.

Hon var musiker, kompositör och en fantastisk pianist. Hon vägrade leva i "verkligheten". Hon drömde sig bort till andra dimensioner och världar. Världar som hon fångade i ljudets nät och naglade fast med pianots tangenter så att vi kunde se dem sväva ut som perfekta ljudlandskap ur det gläntade locket på hennes flygel med yxhugg i. Ja, hon hade huggit i den med yxa under något av sina anfall.

Hennes liv var en misär. Hennes kropp och hälsa likaså. Tillslut försvann även hennes sinne. Hon suddade gradvis ut det. Kvar blev bara hennes längtan efter "det andra"; efter de världar hon såg i sina visioner. De blev hennes enda riktiga verklighet. Och allt hade sitt upphov i en ungdomskärlek. En kärlek som svek henne. En ung musikstudent och klasskompis. En man som först var henne otrogen och sedan mobbade henne. Han hängde upp råa meddelanden på skolans anslagstavla, lämnade ut intima detaljer om henne, och fick alla hennes klasskompisar att vända henne ryggen. Detta hände när hon under ett års tid reste till en musikhögskola på annan ort för att studera för en speciell pianolärare. På denna ort hade hon inga vänner. Och utfrusen som hon var var hon lämnad åt sig själv. Hon hade bara naturen och skogarna runtomkring. De blev hennes enda sällskap. Och hon började drömma sig bort.

När hon kom hem igen, ett år senare, var hon förändrad. Först festade hon vilt ett halvår. Var maniskt glättig. Försökte glömma. Sen rasade hon plötsligt. Och efter det återhämtade hon sig aldrig.

Hon ordinerades terapi och medicin. Men inget hjälpte. För hon ville inte bli hjälpt. Hon ville utplåna sig själv. Den här världen var inte gjord för henne brukade hon säga. Hon hade sett en skönhet som överträffade allt. Det var där hon ville vara. Men när man så hårt försöker fly från något som det inte går att undfly annat än genom döden; när ens själ och sinne bara vill lämna kroppen till vilken de är kedjade, men man saknar modet att ända det, blir man ofelbart deprimerad. Hon blev det, och var det i flera år. Tills hon blev galen. Nu vandrar hon runt på stan och ser fasansfull ut. En kvinna som en gång var vacker och full av liv, är nu bara en spillra av sig själv. Hennes hår är tovigt och hennes blick vild. Hon mumlar för sig själv och brister ibland ut i okontrollerade skrik. Hon talar med sina inre fantomer. Folk skyggar och stirrar på henne. Hennes vänner har övergett henne. Värden har vräkt henne för hon slutade betala hyran och förde liv på nätterna. Kronofogden tog hennes flygel. En sorglig historia.

Jag var en av dem som övergav henne. Jag försökte i flera år att hjälpa henne. Inget hjälpte. Jag kom med goda råd. Ställde upp praktiskt. Hjälpte henne med saker. Fanns där för henne. Satt i timmar i telefon och lyssnade på hennes vansinniga historier, hennes narcissistiska hypokondri, konsistensen på hennes bajs och hennes avgrundsdjupa oro och ångest. Men jag fick barn och kunde inte finnas där för henne lika mycket som tidigare. Tillslut blev hennes nycker, hennes behov av bekräftelse, hennes långa samtal mitt i nätterna för mycket för mig. Hon kändes som en vampyr som satt på min rygg med tänderna inkörda i min hals. Hon dränerade mig tillslut på all energi. Jag stod inte ut. Det hela blev för mycket. jag orkade inte längre. Jag berättade detta för min terapeut. Han sa till mig:

"Du måste sluta träffa henne. Du som precis har tagit dig ur en depression ska inte utsätta dig för människor som riskerar att dra ner dig igen."

Och jag kände att han hade rätt. Jag HADE verkligen försökt allting. Jag kunde inte göra mer. Jag var tvungen att säga upp kontakten, för att rädda mitt eget förstånd, mitt eget liv. Jag klippte av all kontakt. Fullständigt. Jag bytte också telefonnummer. Men jag flyttade inte ifrån min lägenhet. Hon var ju inte ryska maffian. Ändå fruktade jag ett tag att hon skulle kasta stenar genom mitt fönster eller lura i bakhåll och hoppa på mig med kniv. Men inget sånt hände. Hon smög utanför mina fönster några gånger. Hon skrek på nätterna ute på gatan. Sen upphörde det. Och jag hörde inte ifrån henne mer. Endast då och då fick jag via gamla gemensamma vänner rapporter om hennes sorgliga tillstånd. Men efterhand som jag alltmer sällan umgicks med de gamla vännerna upphörde tillslut alla beröringspunkter med henne. Jag övervägde inte en enda gång att ta kontakt med henne.

Och jag hade inte dåligt samvete en enda gång. När man inte orkar längre så orkar man inte längre. Och jag orkade inte längre.

Och vi har alla ett val. Vi bestämmer själv över våra öden. Ingen är född till den här världen att ta sitt eget liv. Varken fysiskt eller psykiskt. Naturligtvis är vissa människors helveten svårare än andras. Men jag är av den fasta övertygelsen att vi alla KAN ta oss ur dem. Jag tror inte att korset vi har att bära är större än våra axlar. Jag tror det är utmätt efter dem. Så att välja undergången istället för livet är ett val som ingen tvingat oss att göra. Och vi kan inte heller skylla på att vi inte visste. Nog visste vi det alltid. Valet presenterades för oss. Första gången kanske vi inte fattade. Kanske inte heller andra gången. Men vid något speciellt tillfälle var vi medvetna om vad vi gjorde.

Och vi visste att vi gjorde fel val. Men vi struntade i att lyssna. För det kändes så mycket lättare just då att slippa ta ansvar. Och Madeleine gjorde sitt val. Så är det bara. Hundra händer sträcktes mot henne, men hon tackade nej. Varför vet jag inte. Jag tror ingen vet. Naturligtvis handlar det om självhat. Ett maniskt självhat som triggades igång av den unge mannens ortohet och svek. Men direkt efter hon fallit? När alla försökte hjälpa henne? Vad hände egentligen? Varför valde hon martyrskapet? Varför valde hon det ruttna äpplet istället för det friska. Ingen kommer kanske någonsin att förstå. Bara hon själv.

Jag har en andlig rådgivare. Hon heter Pauline Turner och kommer från England. Jag har känt henne i 22 år. Hon säger såhär:

"När någon ber dig om råd så hjälper du dem. Och du gör det ytterligare en gång. Men när du för tredje gången märker att det inte sker någon förändring, så är du inte längre skyldig att hjälpa dem. Då säger du till dem. 'Jag har gett dig råd tre gånger och du följer dem inte. Vi kan fortsätta vara vänner, men då får du sluta tjata om dina plågor. Vill du tjata om dem får du vända dig någon annanstans.'" 

Och Pauline berättade att de vänner hon sagt så till blev tvärilska. Och de hörde aldrig av sig igen. Vänskapen med henne var bara viktig så länge de kunde suga bekräftelse ur den. Pauline i sig var inte av något intresse. Sådana vänner kan man vara utan.

Pauline Turner:

http://www.crochet.co.uk/

http://www.awareness-in-one.com/

Verklighetsflykt 1

Enligt Nationalencyklopedin definieras verklighetsflykt som ett "försök att undfly verkligheten p.g.a. av att den tycks alltför trist, problematisk, e.d."

Talar vi om att titta på teve eller dagdrömma eller bara sitta och fantisera, så äger detta nog sin riktighet. Men det finns andra sysslor vi ägnar oss åt för att fly från verkligheten. En sorts flykt som egentligen på en mycket viktig punkt förvandlar flykten FRÅN verkligheten till dess raka motsats: en flykt TILL verkligheten. Jag talar då om flykten genom droger. 

Att använda sig av droger förändrar vår verklighetsuppfattning. Det får livet att stanna upp, världen att hejdas, inte bara för stunden, utan i det stora hela. Och skulle vi bli vi fast i bruket av en drog, och bruka drogen dagligen, så kan detta "stora hela" omfatta flera år, under vilka vi står helt still i vår utveckling. I värsta fall kan detta stillastående vara hela livet, som förmodligen inte blir så långt ändå, då vi med all sannolikhet kommer att dö en för tidig död till följd av vårt missbruk. Inget positivt direkt. Så, jag propagerar inte för droger. Jag ska bara använda mig av drogerna som exempel för att klargöra en poäng. Så, nu när den brasklappen var inlagd kan jag gå vidare, DROGER... Och jag säger det en gång till:

Droger innebär inte en flykt från verkligheten utan en flykt TILL verkligheten. Och här är mitt bevis för att det är så:

När vi är berusade, säg fulla (för alkohol är ju en drog) så dagdrömmer vi knappast. Inte heller längtar vi bort. Vi är inte någon annanstans. Drogen för oss inte bort. Drogen för oss tillbaka. Tillbaka här. Tillbaka hit till nuet. Tillbaka hit till de omständigheter vi råkar befinna oss i när vi dricker. Den får oss att vara i nuet. Inte att lämna det. Det är därför vi älskar den. Det är därför vi använder oss av den. Vi känner oss mer levande. Mer närvarande. Lättare om hjärtat. Öppnare. Gladare. Lyckligare.

Dina hämningar är borta och du vågar säga vad du tycker. 

Ditt paranoida flyktsystem som skulle hålla dig vid liv när du som försvarslös inföding gick igenom djungeln i en avlägsen forntid, när vädrets makter och de blodtörstiga rovdjuren var ett dagligt bekymmer, ett flyktsystem som då fyllde en funktion, men idag i vårt morderna urbana samhälle mest gör oss stressade och ångestfyllda på grund av våra onaturliga livsvillkor och en paranoid social träning och uppfostran, detta flyktsystem trubbas av av alkoholen. Dina rädslor minskar och avklingar och du kan andas igen och känna lugnet och avslappningen spridas i kroppen. Du mår för jävla bra helt enkelt. 

Rädslan är vår värsta fiende. Kärleken är dess motsats. Kärlek leder till mer kärlek. Rädslan leder till fruktan och ångest, som i slutändan leder till hat och attack. Om man då utgår från att kärlek är vårt sanna väsen och vårt ursprung, så innebär rädslans försvinnande en återgång till var sanna natur. Och det är ju sant, för det är ju det alla terapiformer syftar till. De syftar till att befria oss från neuroser, hämningar, fobier och rädslor. Att gå i terapi skulle knappast kallas för verklighetsflykt. Men om då droger och alkohol temporärt tar bort sagda rädslor så kan ju inte heller de klassas som verklighetsflykt. De måste betraktas som det rakt motsatta. En verklighetsåterkomst. 

Och nu hamnar vi i det som är det viktigaste. Nu har vi kommit till min poäng. Om verkligheten är så trist och problematiskt att vi känner att vi vill fly från den, så kan den ju faktiskt inte vara verkligheten.

Det är den inte.

Det vi kallar verkligheten är vår neuros. Den är vår sjukdom. Att försöka "hålla sig i verkligheten" är alltså liktydigt med att hålla sig kvar i sjukdom. Suck on that one!

Och fortsättning följer... Någon annan gång. Häng kvar!

http://www.ne.se/sve/verklighetsflykt

I wish I was a punk rocker

Johnny Rotten

Jag vet egentligen inte vad dagens unga är till för

Dom måste vakna!

Dom glider bara omkring och uträttar inget av vikt

Dom tycks inte ha någon egen vilja att göra något vettigt

Kanske mår dom allihopa så bra inombords att dom inte behöver kämpa

Som jag fick göra

Inte kämpa för något. Är dom nihilister?

Eller är dom bara tonåringar? Som inte vill växa upp?

Precis som jag var?

Och betyder detta i så fall att jag mot min vilja har blivit vuxen?

Äntligen eller tyvärr?!

Och att jag är passé

Som en förbigången kvarleva som fortfarande vill tro 

att man kan förändra världen.

Dom kan inte, eller vill inte?

Jag vet inget längre.

Ändå tycks dom kloka

Klokare än vi var

Så varför gör dom inget vettigt av sina liv?

I alla fall inget som jag kan se.

Är dom kanske nöjda över sakernas tillstånd?

Eller liknöjda?

Och tror att allt som är ball och coolt redan är gjort

Och att det enda som är kvar är att vegetera på en värld

Som dog i en förvirrad suck när ideologierna lade sig platt 

Under den ekonomiska tillväxten?

Och kanske är det detta som gör att dom inte ser någon annan

väg ut än att festa och leva för dagen

Och drömma om att bli kändisbloggare

Och programledare i teve?

Deras roll som alla andra generationers är att

karva sig en egen nisch ur historien och förändra världens gång

Och sanna mina ord: 

Vare sig de vill det eller inte är det precis detta de kommer att göra

Det är ödet

Människans öde

Men min gud, jag hoppas inte vi hamnar i liknöjdheten

Och uppgivenheten och tror att det bästa redan har varit

Och säger som dom:

"I wish I was a punk rocker with flowers in my hair"

Hej och välkomna!

Hej och varmt välkomna! Har inte sagt det tidigare, men det var liksom ingen mening med att säga det när man har noll besökare. Nu finns det desto mer anledning. Jag har fått ett varmt mottagande, och många är det som tittar in.

Redan, efter bara 10 dagars bloggande, har jag några trogna själar - kanske gamla vänner, kanske nya, kanske några som bara hittat mig och gillar det jag skriver, men som jag ännu inte känner personligen - som återkommer mer än en gång.

Jag ska inte bli långrandig i den här presentationen utan istället banta ner det rejält. Jag heter alltså Per Berglund, gammal punkare, musiker och gitarrist i Moderat Likvidation - Googla det om ni inte känner till oss. Jag har två döttrar, Johanna och Alice, och ett långt äktenskap som tog slut för ett par år sen i ryggen. Jag har alltid varit kreativ och är duktig både med pensel, penna och plektrum i hand. Jag är musikteoretiker, bohem och romantiker, men vägrade för evigheter sedan att skaffa mig ett "day job" inom musiken för att finansiera mina fria artistiska ambitioner. Som "day job" har jag istället valt vården, och trots en gedigen högskoleutbildning i musik så utbildade jag mig för ett par år sedan till undersköterska. Jag är nöjd med detta, och trivs med att hjälpa andra och att lindra gamla och sjukas lidande. Det gör att jag känner mig nyttig. Ändå har jag kvar samma astronomiska ambitioner som jag hade som ung punkare. Ännu vill jag förändra världen. Men tack och lov har jag med åren och ålderns erfarenhet utvecklat den typen av humor som tillåter en att skratta åt mig själv. Ironi, brukar det kallas - självironi.

Den här bloggen är till största del dock inte självironisk, utan en blogg i vilken jag delar med mig av de kunskaper jag förvärvat genom  30 år av aktivt sökande efter Självet och dess hemligheter. Att älska sig själv, och acceptera sig själv, är bara toppen av ett isberg som tillslut får en att fatta att man inte har den blekaste aning om vad Självet är, tro mig. :) Jag säger detta bara för att ni ska veta att ni inte har ett hum om vad som väntar er om ni skulle bestämma er för att fortsättningsvis följa mig. Ja, detta är en teaser, men också lite grand av en brasklapp (ifall ni lackar ur).

När man är ung och det gör för jävla ont inombords är man villig att göra nästan vad som helst för att slippa smärtan. Vad smärtan beror på är då helt ovidkommande. Det första och bästa sättet att bli av med den - innan man förstått livets allvar, och de konsekvenser för ens framtid och hälsa som ens val kommer att föra med sig - är att droga sig. Självmedicinering kallas det.

Självmedicinering dämpar bara temporärt smärtan, eftersom den bara syftar till att gjuta olja på vågorna.  I det långa loppet, emellertid, så ökar den bara den. Detta kan vara svårt att se inledningsvis, och bristen på överskådlighet är det som vi trillar dit på. Och lättast är det att trilla dit när man är ung. Alltför ung, till och med (om man lyssnar på vad modern hjärnforskning säger), för att hjärnan ska ha utvecklats till den punkt där vi kan dra fler slutsatser av vår omvärld än de svarta och vita. Och så, i blomman av vår ungdom, föds den onda spiralen. En spiral som en del av oss, men långt ifrån alla, klarar sig ur.

Man kan döma dem hårt, de som inte klarade det. Man kan tala om självdestruktivitet. Man kan tala om öde. Men oavsett om det finns en gud eller inte, oavsett om allt handlar om DNA eller miljö, så känner vi instinktivt på oss när vi möter någon som är för bra för den här världen. Cutting i filmen, han som sitter vänd mot kameran och talar mest, han som ser extremast ur, var en sådan människa. För god för den här världen. Han blev knappt trettio år gammal. jag kände inte honom vid tillfället när han, någon gång på 90-talet, "trillade" de sex våningarna mot sin död från taket på Smålands nation i Lund, men jag kände honom väldigt väl vid tillfället för denna film. Den är ett utdrag från  SVT's Magazinet från 1983, signerad Jan Hemmel.

Denna video berättar kanske inget för er om mig, men (men tvärtom tycker jag) den visar var jag kommer ifrån.

Två av dem ni ser på videon är medlemmar ur Moderat Likvidation. Tobbe som lurar i bakgrunden och fäller en rolig kommentar, och Joel "menlös" (för att han var född den 28 dec på menlösa barns dag) - han som argumenterar med Cutting.  Håll till godo med det korta klippet, och känn er inte för blyga för att kommentera detta inlägg eller något av alla de andra, varken de gamla eller kommande. Jag ska besvara och bemöta vart och ett. Jag uppskattar dialog, och skulle tycka det var kul om vi kunde få igång en. Och om ni gillar min blogg och gärna vill att jag ska fortsätta med samma glöd och inspiration som jag börjat, så prenumerera gärna på den och/eller dela med er av den på er Facebook.
Med värme, //Per

Balans

Vi är varelser i en utsökt balans,

Mot outgrundlighetens djupa indigo.

Vårt liv står på lina,

Med en vågskål i varje hand.

För mycket mörker och vi faller åt ena hållet,

Tyngda av rädsla och självömkan.

För mycket ljus och vi faller åt andra hållet,

Arroganta och odrägliga.

Ditt ego måste få på käften

Tills du lär dig ödmjukhet.

Vissa egon är hårdare än den hårdaste nöt

Och livet måste banka på den med sin

Allra största sten tills den krossas.

Men då måste livet, med sin andra hand

Raskt gripa in

Och motverka kollapsen,

Och fånga upp den mjuka inre punkten

Som faller där inne,

Dödligt sårad och ensam,

Handlöst, i sin inre rymd,

Dragen mot bottnen av det självhat

Som den hårda ytan var skapad att dölja.

Egot är ett falskt jag som du trodde dig vara

Det var aldrig du

Det är en tunn linje mellan kärlek och hat

Det är en tunn linje mellan självupphöjelse

Och självförgörelse

Och kan du inte hitta styrkan i dig själv

Att upprätthålla denna delikata balans

Hitta den i något att tro på.

Vadsomhelst.

Men se till att det du väljer

Är starkt nog

Att hålla din värld i sin hand

Och rädda den

Annars är du förlorad

Foto: J.-P. Kneib