Kärleken bygger på att ge

Jag gillar Alex Schulman. Han är kvick och träffsäker i sina iakttagelser, han har ett flytande otvunget sätt att berätta, och skriver på ett sätt som får en att dra på smilbanden. Han är underhållande, helt enkelt. Sedan är han modig också, för han ryggar inte för att använda sig själv som socialt experiment och studieobjekt.

Inte minst i sin nya föreställning som han berättade om igår kväll i programmet Go’Kväll i SVT1. Föreställningen heter Älska mig och handlar om bekräftelsesamhället och supernarcissisterna – av vilka han räknade sig själv som en. Jag gillade hans tankar och funderar på att se föreställningen, men när han sa att ”kärleken bygger på bekräftelsebehovet” så satte mitt hjärta ner foten. Förmodligen uttryckte han sig bara oövertänkt, för så ute och cyklar kan han inte vara. Kärleken bygger ju som bekant på att ge, inte på att få.

Att sedan ge för att få är ju heller inte kärlek, utan beräkning. Kärleken ger villkorslöst, eftersom det är sådan kärleken är. Den ger för evigt av sig själv, utan baktankar. All annan kärlek är bara något som härmar kärlek.