Madeleines vansinne

Jag hade en vän som drev sig själv till vansinne. Vi kan kalla henne Madeleine. En modern Madame Bovary.

Hon var musiker, kompositör och en fantastisk pianist. Hon vägrade leva i "verkligheten". Hon drömde sig bort till andra dimensioner och världar. Världar som hon fångade i ljudets nät och naglade fast med pianots tangenter så att vi kunde se dem sväva ut som perfekta ljudlandskap ur det gläntade locket på hennes flygel med yxhugg i. Ja, hon hade huggit i den med yxa under något av sina anfall.

Hennes liv var en misär. Hennes kropp och hälsa likaså. Tillslut försvann även hennes sinne. Hon suddade gradvis ut det. Kvar blev bara hennes längtan efter "det andra"; efter de världar hon såg i sina visioner. De blev hennes enda riktiga verklighet. Och allt hade sitt upphov i en ungdomskärlek. En kärlek som svek henne. En ung musikstudent och klasskompis. En man som först var henne otrogen och sedan mobbade henne. Han hängde upp råa meddelanden på skolans anslagstavla, lämnade ut intima detaljer om henne, och fick alla hennes klasskompisar att vända henne ryggen. Detta hände när hon under ett års tid reste till en musikhögskola på annan ort för att studera för en speciell pianolärare. På denna ort hade hon inga vänner. Och utfrusen som hon var var hon lämnad åt sig själv. Hon hade bara naturen och skogarna runtomkring. De blev hennes enda sällskap. Och hon började drömma sig bort.

När hon kom hem igen, ett år senare, var hon förändrad. Först festade hon vilt ett halvår. Var maniskt glättig. Försökte glömma. Sen rasade hon plötsligt. Och efter det återhämtade hon sig aldrig.

Hon ordinerades terapi och medicin. Men inget hjälpte. För hon ville inte bli hjälpt. Hon ville utplåna sig själv. Den här världen var inte gjord för henne brukade hon säga. Hon hade sett en skönhet som överträffade allt. Det var där hon ville vara. Men när man så hårt försöker fly från något som det inte går att undfly annat än genom döden; när ens själ och sinne bara vill lämna kroppen till vilken de är kedjade, men man saknar modet att ända det, blir man ofelbart deprimerad. Hon blev det, och var det i flera år. Tills hon blev galen. Nu vandrar hon runt på stan och ser fasansfull ut. En kvinna som en gång var vacker och full av liv, är nu bara en spillra av sig själv. Hennes hår är tovigt och hennes blick vild. Hon mumlar för sig själv och brister ibland ut i okontrollerade skrik. Hon talar med sina inre fantomer. Folk skyggar och stirrar på henne. Hennes vänner har övergett henne. Värden har vräkt henne för hon slutade betala hyran och förde liv på nätterna. Kronofogden tog hennes flygel. En sorglig historia.

Jag var en av dem som övergav henne. Jag försökte i flera år att hjälpa henne. Inget hjälpte. Jag kom med goda råd. Ställde upp praktiskt. Hjälpte henne med saker. Fanns där för henne. Satt i timmar i telefon och lyssnade på hennes vansinniga historier, hennes narcissistiska hypokondri, konsistensen på hennes bajs och hennes avgrundsdjupa oro och ångest. Men jag fick barn och kunde inte finnas där för henne lika mycket som tidigare. Tillslut blev hennes nycker, hennes behov av bekräftelse, hennes långa samtal mitt i nätterna för mycket för mig. Hon kändes som en vampyr som satt på min rygg med tänderna inkörda i min hals. Hon dränerade mig tillslut på all energi. Jag stod inte ut. Det hela blev för mycket. jag orkade inte längre. Jag berättade detta för min terapeut. Han sa till mig:

"Du måste sluta träffa henne. Du som precis har tagit dig ur en depression ska inte utsätta dig för människor som riskerar att dra ner dig igen."

Och jag kände att han hade rätt. Jag HADE verkligen försökt allting. Jag kunde inte göra mer. Jag var tvungen att säga upp kontakten, för att rädda mitt eget förstånd, mitt eget liv. Jag klippte av all kontakt. Fullständigt. Jag bytte också telefonnummer. Men jag flyttade inte ifrån min lägenhet. Hon var ju inte ryska maffian. Ändå fruktade jag ett tag att hon skulle kasta stenar genom mitt fönster eller lura i bakhåll och hoppa på mig med kniv. Men inget sånt hände. Hon smög utanför mina fönster några gånger. Hon skrek på nätterna ute på gatan. Sen upphörde det. Och jag hörde inte ifrån henne mer. Endast då och då fick jag via gamla gemensamma vänner rapporter om hennes sorgliga tillstånd. Men efterhand som jag alltmer sällan umgicks med de gamla vännerna upphörde tillslut alla beröringspunkter med henne. Jag övervägde inte en enda gång att ta kontakt med henne.

Och jag hade inte dåligt samvete en enda gång. När man inte orkar längre så orkar man inte längre. Och jag orkade inte längre.

Och vi har alla ett val. Vi bestämmer själv över våra öden. Ingen är född till den här världen att ta sitt eget liv. Varken fysiskt eller psykiskt. Naturligtvis är vissa människors helveten svårare än andras. Men jag är av den fasta övertygelsen att vi alla KAN ta oss ur dem. Jag tror inte att korset vi har att bära är större än våra axlar. Jag tror det är utmätt efter dem. Så att välja undergången istället för livet är ett val som ingen tvingat oss att göra. Och vi kan inte heller skylla på att vi inte visste. Nog visste vi det alltid. Valet presenterades för oss. Första gången kanske vi inte fattade. Kanske inte heller andra gången. Men vid något speciellt tillfälle var vi medvetna om vad vi gjorde.

Och vi visste att vi gjorde fel val. Men vi struntade i att lyssna. För det kändes så mycket lättare just då att slippa ta ansvar. Och Madeleine gjorde sitt val. Så är det bara. Hundra händer sträcktes mot henne, men hon tackade nej. Varför vet jag inte. Jag tror ingen vet. Naturligtvis handlar det om självhat. Ett maniskt självhat som triggades igång av den unge mannens ortohet och svek. Men direkt efter hon fallit? När alla försökte hjälpa henne? Vad hände egentligen? Varför valde hon martyrskapet? Varför valde hon det ruttna äpplet istället för det friska. Ingen kommer kanske någonsin att förstå. Bara hon själv.

Jag har en andlig rådgivare. Hon heter Pauline Turner och kommer från England. Jag har känt henne i 22 år. Hon säger såhär:

"När någon ber dig om råd så hjälper du dem. Och du gör det ytterligare en gång. Men när du för tredje gången märker att det inte sker någon förändring, så är du inte längre skyldig att hjälpa dem. Då säger du till dem. 'Jag har gett dig råd tre gånger och du följer dem inte. Vi kan fortsätta vara vänner, men då får du sluta tjata om dina plågor. Vill du tjata om dem får du vända dig någon annanstans.'" 

Och Pauline berättade att de vänner hon sagt så till blev tvärilska. Och de hörde aldrig av sig igen. Vänskapen med henne var bara viktig så länge de kunde suga bekräftelse ur den. Pauline i sig var inte av något intresse. Sådana vänner kan man vara utan.

Pauline Turner:

http://www.crochet.co.uk/

http://www.awareness-in-one.com/