Var är kärleken?

Nu är jag inte sex- och samlevnadesexpert, men jag fick ett samtal av Lina, en vän som hade läst min blogg och ville att jag skulle ta upp det här med nätdejting. Hon undrade om jag ville höra hennes historia. Självklart, sa jag. Så hon började berätta om vad hon gått igenom den senaste tiden.

Såhär sa hon:

"Jag är 33 år och sitter här och känner att jag håller på att bli patetisk. Jag har alltid tidigare haft ett självförtroende som säger mig att jag egentligen är för bra för hela den här dejtingsvängen. Och jag har alltid haft tilliten till att det kommer att ordna sig. Att jag kommer att träffa någon som kan älska mig på riktigt. Men under de sista tre åren så känner jag att jag gradvis har sänkt ribban. Jag har börjat acceptera män av allt sämre virke. Och där jag är nu är inget kul. Jag stöter bara på män som är helt oseriösa. De vill bara supa hela tiden. Varenda dag i veckan! Och när de är ute med polarna så ringer de hem och väcker mig mitt i natten, döfulla, och snörvlar att de vill sova hemma hos mig. Som om jag var deras jävla mamma." "Det är antingen det, eller så träffar jag män som har en unge som de tar hand om varannan vecka. Visst, det är ju schysst. Jag tycker om män som har lite koll på sitt liv. Du vet, som har ett jobb och som betalar skatt och som inte super jämt. Som har ett fint hem som de bryr sig om. Så jag börjar hänga med dem, och först är allting bra. Vi har trevligt och vi har helt okej sex. Vi gör mysiga saker. Sen blir dom rädda och tycker att allt går för fort. Som den här killen jag dejtade i höstas. Han drog i handbromsen efter en månad och började prata om att hans unge hade första plats i hans liv, och visst, det är ju bara naturligt. Men sen fortsatte han med att det var han själv på andra plats. Och så slutade han med något som lät som att det är han och hans son mot världen. Och jag tyckte att "va fan hänger vi då för? Varför drog du in mig i det här? Har inte jag rätt att vara någons nummer 1?" Och inte nog med det. Sen i veckorna när han inte hade sin unge, så var han precis som alla andra idioter jag träffar. Du vet, super och är omogen, ramlar över bord på McDonalds, skriker och skränar och spyr på gatan. Va fan liknar det? Ska det vara såhär?"

 Jag visste inte vad jag skulle säga. Det första som slog mig, vilket jag glömde fråga henne, var varför hon inte sökte män ur hennes egen "klass"  - blivande sjuksköterskor? De manliga sjuksköterskor jag har träffat är synnerligen mogna män. Men jag glömde som sagt fråga henne det. Istället sa jag att jag själv aldrig träffat kvinnor som var sådana. Jo, när jag var 18. Men annars inte. Det var ett okänt fenomen för mig. Men jag kunde ju ändå se att kvinnor i vår egen ålder fortfarande kunde vara lika förvirrade som de här männen. Lika förvirrade och lika ytliga. Det yttrade sig bara lite annorlunda. Tjejer ringde till exempel inte hem och snörvlade i telefonen och ville att jag ska vara deras pappa. I regel, eftersom tjejer alltid får erbjudanden på krogen, så kom de aldrig så långt. De låg sen länge hemma i sängen med en främmande karl. Det ena är varken sämre eller bättre än det andra. Allting är bara en flykt ifrån dem själva. En flykt från dem själva och ett långsamt sätt att ha ihjäl all självaktning.

Så jag sa till min vän Lina att dessa män verkligen VAR under hennes värdighet. Sälj dig dyrt, sa jag. Det mest smickrande jag kunde säga om dem var att de var omogna. Även killen som hade barn. Jag sa också att jag tyckte det lät som att han hade blivit sårad innan och att han var rädd för att släppa in någon i sitt liv igen. Fast, sa jag till henne, att han dragit i handbromsen var ett säkert tecken att han faktiskt kände sig berörd av henne. Om hon bara kunde prata med honom om att inte bete sig så omoget när han inte hade sin son, så kanske allt skulle ordna sig. Om hon nu VILLE att det skulle ordna sig. Gå försiktigt fram med dig själv, sa jag. Du är värd något som är på riktigt.

Och att vara 33 är ingen ålder. Det finns ingen anledning att tro att man ska behöva hålla till godo med vad man får för att man nått en viss ålder. Alla har rätt att bli sedda, bekräftade och älskade, oavsett ålder. Men man ska heller inte köpa vilken kärlek som helst bara för att få bekräftelse, bara för att få en varm kropp i sin säng. Då är det inte kärlek längre. Då är det en pervers version av egocentricitet och brist på självkänsla. Och i nätdejtingens värld finns det många trampolinförhållanden. Kortvariga förbindelser som "bara" syftar till att reparera en krossad självkänsla efter ett kanske flera år långt dött förhållande; ett förhållande där man varken blivit sedd eller älskad, utan på sin höjd betraktad som något lika upphetsande som en köksstol. Dessa trampolinförhållanden tjänar syftet att få en att släppa det gamla och gå vidare i livet. Därav namnet. Att känna sig uppfylld eller omsluten av en annan människa är ett effektivt sätt att skära bort gammal kärlek. Det är inget att se ner på. Det ger en en boost. Det får en att uppskatta sig själv igen. Men om man är ute efter något mer seriöst, något på riktigt - i betydelsen varaktigt - lär man bli besviken när man upptäcker sig själv vara ett redskap i den andres sorgeprocess. Det är inget att göra åt saken. Det händer alla som nätdejtar. För eller senare.

Och slutligen, när Lina frågade mig "Var är kärleken?" så svarade jag henne att själva fenomenet internetdejting gör en cynisk och luttrad efter ett tag. Jag rekommenderar att syssla med det under en begränsad tid, och sedan ta ett par månaders paus, innan man fortsätter igen. Själva upplägget borgar för ett väldigt kärlekslöst synsätt. Man blir krass och ytlig och dömer folk hänsynslöst. Till och med så mycket att det förändrar ens sätt att se på människor i den riktiga världen. Helt plötsligt upptäcker du dig själv gå omkring och dissa människor på köpcentrat: "För kort, för tjock, fet röv, sned näsa, för gammal... Gud, så ful..." Samtidigt är ju internetdejtingen en hård skola i hur man knyter nya kontakter med människor. En kanske inte helt onyttig skola. Man lär sig till exempel hur man ska presentera sig själv. Man blir väldigt självmedveten. Vilket kan vara en nyttig läxa för många. Och dejtingsajterna med sina listor av preferenser och personlighetsdrag som man kan fylla i har ju den fördelen att man kan filtrera fram personer med snarlika intressen - även om detta inte utgör några garantier för att det ska säga klick. Men istället kanske man har fått lite bekräftelse och ett trevligt samtal.

Men man BLIR cynisk efter ett tag. Och var är kärleken då? Kärleken är ju borta ur ett hjärta som betraktar världen kärlekslöst. Det kalla sättet att mötas på internet är ibland tillräckligt för att avhumanisera vem som helst. Gå ut på krogen, sa jag till henne. Och sluta leta så förskräckligt. För ju mer du letar desto mer avlägsen kommer kärleken att kännas. Du är söt och ung, trevlig och intelligent, sa jag. Det kommer att lösa sig.

Världen är inte tom på killar. Det finns ett överflöd av dem. Det är som att knacka dörr. Förr eller senare dyker någon upp. Fast i 9 fall av 10  dyker ens blivande partner upp från ett helt oväntat håll, när man tillslut har gett upp sin jakt. Så kanske ska du överväga att ge upp ett tag. Det brukar fungera. Låt kärleken komma till dig istället. Den finns överallt. Du ska bara göra dig tillgänglig. Och inte nödvändigtvis med en profil på en dejtingsajt, även om du kan prova det också. Utan tillgänglig genom att inte svika kärleken i ditt hjärta. Håll hoppet levande och sluta göra desperata handlingar för att få kärlek och bekräftelse. Sluta ligga runt för att fylla det där stora hålet inom dig. Det blir bara större ju mer du försöker släcka din törst i främlingars armar. Säg nej istället. Affirmera att du redan har all kärlek du behöver i ditt eget hjärta. Odla din självrespekt. Ha karaktär. Och helt plötsligt en dag kommer du att ofrivilligt le åt livet igen och en solstråle kommer att träffa dig. Och när du minst tänker på det kommer universum att skicka dig ett hjärta att matcha ditt. Det är helt enkelt så som universum fungerar. Det har inget med romantik att göra - även om vi känner det så. Det är lagen om attraktion. Lika söker lika. Var kärlek för att få kärlek.