Hej och välkomna!

Hej och varmt välkomna! Har inte sagt det tidigare, men det var liksom ingen mening med att säga det när man har noll besökare. Nu finns det desto mer anledning. Jag har fått ett varmt mottagande, och många är det som tittar in.

Redan, efter bara 10 dagars bloggande, har jag några trogna själar - kanske gamla vänner, kanske nya, kanske några som bara hittat mig och gillar det jag skriver, men som jag ännu inte känner personligen - som återkommer mer än en gång.

Jag ska inte bli långrandig i den här presentationen utan istället banta ner det rejält. Jag heter alltså Per Berglund, gammal punkare, musiker och gitarrist i Moderat Likvidation - Googla det om ni inte känner till oss. Jag har två döttrar, Johanna och Alice, och ett långt äktenskap som tog slut för ett par år sen i ryggen. Jag har alltid varit kreativ och är duktig både med pensel, penna och plektrum i hand. Jag är musikteoretiker, bohem och romantiker, men vägrade för evigheter sedan att skaffa mig ett "day job" inom musiken för att finansiera mina fria artistiska ambitioner. Som "day job" har jag istället valt vården, och trots en gedigen högskoleutbildning i musik så utbildade jag mig för ett par år sedan till undersköterska. Jag är nöjd med detta, och trivs med att hjälpa andra och att lindra gamla och sjukas lidande. Det gör att jag känner mig nyttig. Ändå har jag kvar samma astronomiska ambitioner som jag hade som ung punkare. Ännu vill jag förändra världen. Men tack och lov har jag med åren och ålderns erfarenhet utvecklat den typen av humor som tillåter en att skratta åt mig själv. Ironi, brukar det kallas - självironi.

Den här bloggen är till största del dock inte självironisk, utan en blogg i vilken jag delar med mig av de kunskaper jag förvärvat genom  30 år av aktivt sökande efter Självet och dess hemligheter. Att älska sig själv, och acceptera sig själv, är bara toppen av ett isberg som tillslut får en att fatta att man inte har den blekaste aning om vad Självet är, tro mig. :) Jag säger detta bara för att ni ska veta att ni inte har ett hum om vad som väntar er om ni skulle bestämma er för att fortsättningsvis följa mig. Ja, detta är en teaser, men också lite grand av en brasklapp (ifall ni lackar ur).

När man är ung och det gör för jävla ont inombords är man villig att göra nästan vad som helst för att slippa smärtan. Vad smärtan beror på är då helt ovidkommande. Det första och bästa sättet att bli av med den - innan man förstått livets allvar, och de konsekvenser för ens framtid och hälsa som ens val kommer att föra med sig - är att droga sig. Självmedicinering kallas det.

Självmedicinering dämpar bara temporärt smärtan, eftersom den bara syftar till att gjuta olja på vågorna.  I det långa loppet, emellertid, så ökar den bara den. Detta kan vara svårt att se inledningsvis, och bristen på överskådlighet är det som vi trillar dit på. Och lättast är det att trilla dit när man är ung. Alltför ung, till och med (om man lyssnar på vad modern hjärnforskning säger), för att hjärnan ska ha utvecklats till den punkt där vi kan dra fler slutsatser av vår omvärld än de svarta och vita. Och så, i blomman av vår ungdom, föds den onda spiralen. En spiral som en del av oss, men långt ifrån alla, klarar sig ur.

Man kan döma dem hårt, de som inte klarade det. Man kan tala om självdestruktivitet. Man kan tala om öde. Men oavsett om det finns en gud eller inte, oavsett om allt handlar om DNA eller miljö, så känner vi instinktivt på oss när vi möter någon som är för bra för den här världen. Cutting i filmen, han som sitter vänd mot kameran och talar mest, han som ser extremast ur, var en sådan människa. För god för den här världen. Han blev knappt trettio år gammal. jag kände inte honom vid tillfället när han, någon gång på 90-talet, "trillade" de sex våningarna mot sin död från taket på Smålands nation i Lund, men jag kände honom väldigt väl vid tillfället för denna film. Den är ett utdrag från  SVT's Magazinet från 1983, signerad Jan Hemmel.

Denna video berättar kanske inget för er om mig, men (men tvärtom tycker jag) den visar var jag kommer ifrån.

Två av dem ni ser på videon är medlemmar ur Moderat Likvidation. Tobbe som lurar i bakgrunden och fäller en rolig kommentar, och Joel "menlös" (för att han var född den 28 dec på menlösa barns dag) - han som argumenterar med Cutting.  Håll till godo med det korta klippet, och känn er inte för blyga för att kommentera detta inlägg eller något av alla de andra, varken de gamla eller kommande. Jag ska besvara och bemöta vart och ett. Jag uppskattar dialog, och skulle tycka det var kul om vi kunde få igång en. Och om ni gillar min blogg och gärna vill att jag ska fortsätta med samma glöd och inspiration som jag börjat, så prenumerera gärna på den och/eller dela med er av den på er Facebook.
Med värme, //Per