Svek

När jag gick ut ifrån samtalsrummet var mina ben som gelé. Jag kände mig fullständigt tillintetgjord. De kanske väntade sig att jag skulle böja mitt huvud i skam och gå därifrån med svansen mellan benen. Men när Lotta släppte ut mig genom den dubbellåsta dörren med sin nyckel, när hon höll upp den och sa med låtsasbeklagan i rösten att "jag sa bara som det var", så var skam inte det som genomfor mig. Jag höll på att segna ihop av yrsel. Den chock och bestörtning jag kände trotsade beskrivning. Detta svek var mer än jag kunde ta. Och jag som hade kommit dit för att ställa allt till rätta. Jag förstod ingenting.

Och senare på kvällen kom vreden, och jag var så arg så att knogarna vitnade. Jag förbannade dem för vad de hade utsatt mig för. Och jag hatade dem för att de hade lyckats förödmjuka mig. Trots att jag inte hade spelat ett offer; trots att jag hade kommit dit med rak rygg, och ett otadligt uppsåt - jag hade kommit dit med öppna armar och öppet hjärta, för att berätta om min belägenhet och be dem ha överseende med ett par situationer som hade uppstått. Och utan skam tänkte jag lägga alla korten på bordet och be om ursäkt för de fel jag begått. Men de hade tagit all denna goda vilja och trampat den i smutsen. Vilka svin.

Jag kunde inte sova den natten utan låg och kastade mig av och an i sängen. Tillslut gav jag upp och insåg att jag var tvungen att göra något. Jag var tvungen att göra ett motdrag. Vreden var tvungen att släppas ut. Så jag skrev ett e-postmeddelande till chefen för hemtjänstens nattpatrull i Malmö centrum - Joakim Larsson. Han, som bara hade suttit där som ett mähä och inte sagt flaska, skrämd av Sandra, en inofficiell ledare i arbetslaget; en liten råtta med ett vidrigt sinne, förkrympt hjärna och patetiskt hjärta. (Fortsättning följer imorgon...)