Mejl till feg chef

Tredje delen om människor som inte gör den här planeten till en bättre plats att vara på. De andra delarna är Tyranni och Svek.

†††

Joakim,

Situationen för mig var fullständigt vedervärdig, och den som inte kan förstå det förstår ingenting. Det fanns ingen som lyfte fram någonting som var bra med mig, och Sandra fick bara hållas i att piska upp den mests obehagliga stämning. Ingen stoppade henne. Hennes generaliseringar och lösa antaganden om hur jag är eller vad jag förmår att prestera eller utföra var så låga så det var otäckt. Man sitter inte och antar att en människa är si eller så utifrån enstaka händelser. Jag ger henne rätt i ett par av åsikterna och lovade ju bättra mig, men hon var ju omättlig i sin vilja att trycka till mig. Att hon sen började dra upp detta med den förbannade ostjäveln var ju hårresande.

Lotta sa en gång under mötet att jag var bra med vårdtagarna.
Åse sa att hon inte hade något att kritisera mig för (men att hon också bara hade jobbat med mig vid ett enda tillfälle). 
Du lyfte fram faktumet att det var modigt av mig att komma till mötet.
Men det var också allt.

Kanske var det inte modigt av mig att komma, som du sa. Kanske var det dumdristigt. Varken Sandra eller Ewa tycker om mig personligen, vilket ju var tämligen uppenbart för alla som hade öron att höra med och ögon att se med. Tillslut när det inte fanns mer att tillägga kritiserade Ewa mig för hur jag vid ett tillfälle hade avbrutit henne i lunchrummet - hon ville uppfostra mig i hur man beter sig socialt - vilket INTE har med min arbetsförmåga att göra. Det var pinsamt. Att Sandra och Ewa fick ta så stort utrymme är en skam. Jag hoppas du är klok nog att se att denna typ av klappjakt är ful och ovärdig.

Hälsningar
Per

(Fortsättning följer här!)

Svek

När jag gick ut ifrån samtalsrummet var mina ben som gelé. Jag kände mig fullständigt tillintetgjord. De kanske väntade sig att jag skulle böja mitt huvud i skam och gå därifrån med svansen mellan benen. Men när Lotta släppte ut mig genom den dubbellåsta dörren med sin nyckel, när hon höll upp den och sa med låtsasbeklagan i rösten att "jag sa bara som det var", så var skam inte det som genomfor mig. Jag höll på att segna ihop av yrsel. Den chock och bestörtning jag kände trotsade beskrivning. Detta svek var mer än jag kunde ta. Och jag som hade kommit dit för att ställa allt till rätta. Jag förstod ingenting.

Och senare på kvällen kom vreden, och jag var så arg så att knogarna vitnade. Jag förbannade dem för vad de hade utsatt mig för. Och jag hatade dem för att de hade lyckats förödmjuka mig. Trots att jag inte hade spelat ett offer; trots att jag hade kommit dit med rak rygg, och ett otadligt uppsåt - jag hade kommit dit med öppna armar och öppet hjärta, för att berätta om min belägenhet och be dem ha överseende med ett par situationer som hade uppstått. Och utan skam tänkte jag lägga alla korten på bordet och be om ursäkt för de fel jag begått. Men de hade tagit all denna goda vilja och trampat den i smutsen. Vilka svin.

Jag kunde inte sova den natten utan låg och kastade mig av och an i sängen. Tillslut gav jag upp och insåg att jag var tvungen att göra något. Jag var tvungen att göra ett motdrag. Vreden var tvungen att släppas ut. Så jag skrev ett e-postmeddelande till chefen för hemtjänstens nattpatrull i Malmö centrum - Joakim Larsson. Han, som bara hade suttit där som ett mähä och inte sagt flaska, skrämd av Sandra, en inofficiell ledare i arbetslaget; en liten råtta med ett vidrigt sinne, förkrympt hjärna och patetiskt hjärta. (Fortsättning följer imorgon...)

Tyranni

Vissa människor är så konfliktfyllda inombords att de attackerar den som försöker medla i en känslig situation. Tvärtemot all logik egentligen. Ingen människa som är fylld med ilska borde väl motsätta sig att bli av med den? Dessvärre är det så. De skulle hellre dö än ge upp ilskan. För de ser sin ilska som rättmättig, och att ge upp den skulle vara liktydigt med att säga att det som är rätt är fel. Och de vill absolut inte erkänna att de kan ha fel. När man möter sådana människor börjar man ibland betvivla människans förmåga att leva i fred.

Inte så att dessa  människor är krigshetsare. Om man frågar dem om de vill ha fred kommer de att med största sannolikhet säga att de vill det. De kan bara inte se att konsekvensen av deras handlingar medför det rakt motsatta. De kan inte se att en fred på deras villkor, inte är fred alls. De kan inte se att en sådan fred är liktydig med åsikternas tyranni – en bekräftelse av fördomar och förutfattade meningar och ett klartecken till att det är okej att slippa ändra på sig.

Deras fred är ett sätt att få vara ”ifred”. Något annat sätt att förstå fred finns inte i deras värld. För förändring är jobbig. I synnerhet när det handlar om att man måste börja ifrågasätta sig själv och sina egna bevekelsegrunder och attityder. Detta skulle sätta igång ett inre tvivel, ett inre inbördeskrig. Att slippa detta inre krig är alltså detsamma som fred. 

Vad de inte förstår är att de redan ÄR inbegripna i detta inre krig med sig själva, och att de för att slippa upptäcka detta faktum projicerar ut detta krig på omvärlden, så att de ser detta krig därute istället - istället för i sitt eget inre. Och när de tänker att ”världen skulle vara så mycket bättre, så mycket fredligare, om alla bara gjorde på mitt sätt”, så ser de sig själva som fredens änglar, med ett oklanderligt uppsåt.

Imorgon ska jag ge ett personligt exempel på ett möte med en sådan människa. Jag tänker berätta en högst personlig historia. Det är en god gärning.

(Denna historia fortsätter här.)

Kärleken bygger på att ge

Jag gillar Alex Schulman. Han är kvick och träffsäker i sina iakttagelser, han har ett flytande otvunget sätt att berätta, och skriver på ett sätt som får en att dra på smilbanden. Han är underhållande, helt enkelt. Sedan är han modig också, för han ryggar inte för att använda sig själv som socialt experiment och studieobjekt.

Inte minst i sin nya föreställning som han berättade om igår kväll i programmet Go’Kväll i SVT1. Föreställningen heter Älska mig och handlar om bekräftelsesamhället och supernarcissisterna – av vilka han räknade sig själv som en. Jag gillade hans tankar och funderar på att se föreställningen, men när han sa att ”kärleken bygger på bekräftelsebehovet” så satte mitt hjärta ner foten. Förmodligen uttryckte han sig bara oövertänkt, för så ute och cyklar kan han inte vara. Kärleken bygger ju som bekant på att ge, inte på att få.

Att sedan ge för att få är ju heller inte kärlek, utan beräkning. Kärleken ger villkorslöst, eftersom det är sådan kärleken är. Den ger för evigt av sig själv, utan baktankar. All annan kärlek är bara något som härmar kärlek. 

What makes you itch?

Tacksamhet

För några dagar skrev jag ett inlägg om att jag hade börjat sitta och böla helt utan uppenbar anledning. Inlägget hette va fan är det här?

Jag har nu kommit på vad det handlar om. Tacksamhet och sorg. Hur man kan uppleva dessa två känslor samtidigt är obegripligt. Nästan. Men i alla fall fullständigt paradoxalt. Och det var därför jag inte förstod varför det hände.

Förra året drabbades jag av utbrändhet – den yttrade sig väldigt fysiskt. Inte så mycket känslomässigt. Däremot har jag sedan snart fem år befunnit mig i ett konstant tillstånd av sorg, pga diverse svåra förluster. Däribland båda mina föräldrar och mitt äktenskap. Denna sorg gjorde att jag tillslut inte kunde hantera jobbet, och detta introducerade stressen i systemet. Till sist lade kroppen av.

Eftersom jag inte bara blev av med ett äktenskap utan också min bostad och ca 400.000 kr (en kontantinsats som försvann när vi sålde huset med brakförlust) så har jag funnit mig på obestånd med fru Fortuna. Pengar har saknats. Pengar och bostad.

Men saker har äntligen, under det senaste halvåret, rättat upp sig. Och jag känner en obeskrivbar tacksamhet för den allra minsta och obetydligaste sak: en förälder som talar kärleksfullt med sitt barn; ett par kvittrande småfåglar; ett himmelskt andante av Beethoven; solen som tittar fram. Eller mer i lön i kuvertet än jag hade väntat mig. Och jag blir rörd till tårar.

Men även om saker har rättat upp sig har skulderna släpat efter. För tre månader sedan fick jag pantsätta min gitarr. Och eftersom jag inte haft min gitarr har jag inte kunnat göra mig av med all min inre smärta; och all min obeskrivliga tacksamhet. Jag har inte kunnat skriva en enda sång, en enda låt. Men energin måste ju pysa ut någonstans. Så vad gör kroppen istället?! Lipar utan synbar anledning.

Det finns något ändamålsenligt i allt.

Saknad

Ibland förlorar du bara en människa. Och det finns inget du kan göra åt saken. Det var inte ditt val. I alla fall inte ditt medvetna val. Kanske var du inte aktsam nog. Kanske vilade beslutet hos din vän.

Kanske handlar det om en älskad människa som dog. Kanske var det en partner som lämnade dig. Som gick sin väg. Kanske var det en vän som flyttade till en annan ort, och ni förlorade kontakten med varandra. Kanske var det ett barn som vände dig ryggen. Eller en syster eller bror, eller mamma eller pappa. Kanske var allting ditt fel, eller den andres. Eller bådas. Kanske var det bara ödet.

Vi bär alla på dessa sorger. Det är något som är gemensamt för oss alla. Det finns inget att göra åt saken.

Så sluta plåga dig själv nu. Sluta grubbla och klandra. Var inte bitter eller sorgsen eller arg. Det blev bara som det blev. Det är bara så. Det som har varit kan inte ändras eller tas bort. Det gäller bara att inte tänka på det så ofta. Så släpp taget nu och låt livets flod föra dig vidare, svepa dig med. Det finns så mycket kvar att upptäcka. Så mycket glädje kvar i världen.

En gång ska ni träffas igen. Någonstans. Någon gång. I någon annan tid. Med era gamla ansikten eller nya. Men ni ska känna igen varandra. Och ljuset ska lysa upp era hjärtan och allt ska bli bra igen. Så tänk på den personen med kärlek, och släpp det sedan. Allt är okej.

Det du tror är det du ser

Vad som helst kan se ut som vad somhelst. Vid ett givet ögonblick kan vi få se precis det som bekräftar vår syn på världen. Gud vad jag hatar människor som försöker leka djävulens advokat men som egentligen har för lite innanför pannbenet för att ens vara hans stalldräng. Vi ser dem alltför ofta. Lena Adehlsson sade att "kultur har en sådan negativ klang, varför inte kalla det underhållning?"

Jag gick en kurs i tvärvetenskap på Lunds universitet som kallades "Att sätta vetenskapen under debatt". Lektorn på en av kurserna – jag kommer inte ihåg på vilken institution – ville mena att det var uppenbart att evolutionen hade ett syfte som liksom kom "från en högre rymd", en mening bortom all mänsklig förståelse, men ändå styrd av en uppenbar "högre vilja". En kurskamrat räckte upp handen och sa att man säkert kunde slänga ner två molekyler i ett provrör och skaka det i 2 miljarder år och "vips" så skulle där ramla ut en TV. Det hela lät ju väldigt roligt, och alla skrattade. Till och med jag skrattade, även om skrattet fastnade i halsen. 

Hur befängt är inte detta? 

Men en stor eloge till de forskare, vetenskapsmän och akademiker, som var trötta på att år efter år upprepa sina föregångares utnötta teser, hammra in den utvalda kurslitteraturens grundstenar, den gängse forskningens odynamiska petimetersanningar, och som slutligen, tvärsöver hela forskningsfältet, från fysiker till marknadsekonomer och filosofer och teologer, kom på att starta denna kurs, för att sätta vetenskapen under debatt. 

Jag tycker bäst om bilden av "teoriburkarna". I en av de fantastiska böcker jag läste, så sade en vetenskapsman – oklart vilken – att skapelsen var så mycket större än människan och att den därför alltid skulle fylla bägaren hos människans omättliga kunskapstörst. Med precis vad som helst. Med precis det som människan ville ha! Hon kunde gå ut i vilken orörd natur som helst och sätta en öppen burk på en mossanlupen stenbumling, var som helst, och på denna burk skriva sin teori, om vad som helst, och sedan gå sin väg. När hon sedan kom tillbaka efter ett par dagar och hämtade sin burk, så skulle burken vara fylld med precis det som hon skrivit på burken. Teorin skulle bli bekräftad. Och vetenskapsmannen skulle gå hem och känna sig oerhört smart. Och viktig. Och var teorin tillräckligt stor och fin kanske hela världen skulle jubla. Och hade han tur skulle han få Nobelpriset. Och så fungerade skapelsen. Den skulle alltid ge människan ett svar som bekräftade vad hon trodde. Oavsett vad hon trodde. 

Därför åberopar jag den eviga sanningen att styrkan inte ligger i att betvivla och plocka sönder utan i att tro. Så talesättet: "Jag tror det när jag ser det", som finns inom nästan varje kultursfär, är en fullständig missuppfattning av hur världsalltet fungerar. Bättre då, och helt i överenstämmelse med sanningen är att säga: "Jag ser det när jag tror det". För det är faktiskt så, att, det du tror är det du ser. Inte tvärtom.

 

Hämndens ineffektivitet

Hämnd kan aldrig återupprätta någons förlorade heder. Skadeglädje kan aldrig få någon att växa. Du blir inte större för att någon annan blir mindre. Det finns ingenting du kan uppnå genom att kränka eller förgöra någon annan. Och du blir inte stark för att någon annan ligger slagen till marken eller rusar gråtande därifrån. Det enda du visar är att du är fullständigt förvirrad om vad som är väsentligt i livet.

Om du besegrar någon är vinsten bara kortsiktig. Du känner dig stor och stark och betydelsefull. Temporärt. Men själva det tankemönster som fick dig att vilja hämnas var samma tankemönster som fick dig att bli förorättad. Du kände dig kränkt och ville kränka någon tillbaka, för att åstadkomma någon form av balans. För att segra. Men ett egenvärde som är så bräckligt att det är beroende av hur andra beter sig mot dig eller hur de reagerar på dina handlingar är ett väldigt bräckligt egenvärde. Du är beroende av att bli speglad – du är beroende av andras åsikter om dig. Det är detta beroende av bekräftelse som visar upp din svaghet. Ditt sätt att hämnas visar bara på hur ynklig du egentligen är. Därför åstadkommer egentligen hämnden det rakt motsatta mot vad du tror att den ska göra. Den gör dig bara svagare och ynkligare inuti. Och ju svagare du blir desto mer paranoid kommer du att bli och desto lättare kommer du att känna dig förorättad. Och detta sin tur föder ett ännu starkare behov av hämnd. Tillslut är du så ynklig inuti att du kommer att vända din ilska inåt i självförakt och självhat.

Så om du känner dig kränkt av någons beteende och vid ett senare tillfälle, då denne någon själv blir kränkt eller bortgjord eller tappar ansiktet, skrattar skadeglatt bakom hans rygg, eller hånfullt i hans ansikte, så är du inte ett dugg bättre själv. Du är svag och ynklig. Du har låg självkänsla och bräckligt egenvärde. Och självrespekt kommer du aldrig att få.

Kraschad dator och Buddha

Min iPhone kraschade förra veckan. Den har varit med om mycket under de två åren jag haft den. Den har till och med legat en hel dag ute i regnet, och den överlevde. Men nu gav den upp. Det enda tråkiga är att min stationära dator kraschade förra veckan och att min laptop kraschade i förrgår. Helt sinnessjukt. Det här inlägget skriver jag på ett internetcafé. Så, tills jag får tillbaka mina datorer från reparation så blir det en begränsing i antalet inlägg. Ska försöka få till det varannan dag dock.

Och vad kan vara bättre att prata om just nu än förlust – att bli berövad. För mig, som är fullständigt ovillig att kompromissa med de stora sanningarna så måste jag berätta om vad Buddha sa om förluster.

Buddhismen säger att allt liv är lidande. En rätt så bister tes, får man ju säga. Men det är inte det illusionslösa livet som är ett lidande, utan livet i den här ”världen”. Enligt buddhismen är den här världen en illusion. Det illusoriska i den är att vi tror att den är beständig – den ger oss det intrycket. Men allting flyter och allt är stadd i kontinuerlig förändring. Allt vi vinner ska vi en gång förlora. Till och med våra liv ska vi förlora.

”Den som har flest saker när han dör vinner.”

Denna oslagbara utsaga var ett hyfsat populärt t-shirtstryck på 90-talet. Texten skulle kunna vara buddhistisk. När vi läser den inser vi hur befängd den är – ett ironins axiom. Vi kan ju inte ta med oss någonting till andra sidan graven. Enligt buddhismen är det enda vi tar med oss vår karma, och beroende på hur vi levt livet så ska vi antingen återfödas till ytterligare lidande, eller så ska vi kunna bryta återfödelsernas kretslopp och nå frihet – nirvana.

Nu är det ju många som är rädda för döden och tycker att om det erbjuds en återfödelse, så är man inte helt oäven till detta. Men betänk följande: Väldigt, väldigt få människor – om ens några – som uppnår väldigt hög ålder är intresserade av att leva. De flesta tycker att nu får det snart vara nog. Jag har jobbat en massa år inom vården, och jag har ALDRIG stött på en människa som tycker annorlunda. De som är sjuka vill slippa leva i ständig smärta och plåga. De som är friska är helt enkelt uttråkade och ensamma; inget är egentligen kul längre. Alla deras vänner är döda och kanske till och med deras barn, och barnbarnen räcker inte till som glädjeämne längre. Man har sett allt och upplevt allt och man känner sig färdig med jordelivet.

Så, de som tror att livet alltid är att föredra bedrar sig. När man är ung och har livet framför sig är det naturligt att vilja leva – och vi tycker också det är grymt när barn och unga människor dör. Men eftersom allt är stadd i evig förändring, så kommer vi att mista vår energi, ungdom och kraft. Vi kommer att drabbas av besvikelser, förluster och sorger. Och vi kommer att upptäcka att lyckan är något högst förgängligt. Underbart är kort. Tillslut orkar inte människans hjärta hoppas längre på att allt ska ordna sig och bli bra. Det mänskliga livet tycks vara en tombola med omväxlande smärta och elände och korta ögonblick av ljus och glädje.

Av just denna anledning sökte Buddha en väg ut ur lidandet. Han såg människans sorgliga villkor och insåg att något var djupt fel. Och felet stod att finna i människans eget sinne. Ett sinne som jagade efter ihåliga saker. Saker som aldrig kunde tillfredsställa. Och han insåg att enda sättet att sluta lida var att medvetet göra sig av med allt: att bekämpa begäret efter jordisk lycka.

Och här är det mycket intressant att se, att på buddhastatyer, så är buddha för det mesta fridfull eller rentav glad. Vissa statyer avbildar honom dessutom som tjock och välmående och lycklig. Hur kan detta vara? Om han nu säger att vi ska sluta söka jordisk lycka, hur kan han då ändå vara lycklig? Är det inte en självmotsägelse?

Nej, det är det inte. För det finns ett liv bortanför jordens fåfänga illusioner. Ett andens liv. Och i den enda sanna bemärkelsen är denna ande ditt SANNA jag. Detta är det Jag du kommer att hitta om du följer buddhismens hårda och kompromisslösa väg av försakelser. Detta Jag som är evigt och oförstörbart. Hur kan man vara något annat än lycklig om man kommer hit, till den varaktiga fridens rike.

Så hans råd till människor som ville följa hans väg var att redan nu göra sig av med sina bindningar till allt: både materiella och emotionella. Detta var enligt honom det enda sättet att slippa sorg och förtvivlan för alltings yttersta förgänglighet.

Nu behöver jag ju i och för sig mina datorer. Men jag måste också samtidigt gå till mig själv och fråga mig vad dessa förluster betyder och vad de har att lära mig. Ytterst kan jag se att det viktigaste som finns är hälsa, och den har ju inget med ägodelar att göra. Och Buddha skulle säga: ”Du har din hälsa och tack vare den kan du fortsätta sträva efter nirvana, vilket är det enda korrekta sättet att leva – den enda vägen som leder till sann lycka.”

Va fan är det här?

Jag fattar inte vad det här handlar om. Den sista veckan har jag bara gråtit helt utan uppenbar anledning.  Det känns både jobbigt och skönt samtidigt. Ska det vara såhär?

Det stora eländet

Redan i början av 1990-talet slutade jag läsa nyheterna. Jag körde då taxi för att dryga ut studiemedlena när jag studerade på musikhögskolan. Som taxichaufför var jag alltid väldigt pratsam, och jag hade många intressanta och givande diskussioner i taxin. När jag nämnde att jag hade sagt upp min prenumeration på dagstidning och slutat följa med i nyheterna blev många djupt upprörda. Det ingick liksom inte i folks världbild att man kunde göra så. Jag förklarade det som att jag gjorde det av hälsoskäl. Jag mådde helt enkelt inte bra av att läsa om allt elände.

    "Men då hänger du ju inte med i vad som händer", fick jag alltid som respons.

    Men jag sa då:

    "Men om jag är lyckligare utan att hänga med, varför ska jag då hänga med?"

    Och de sa:

    "Men du har ju ett ansvar. Ett demokratiskt ansvar."

    Och jag sa:

    "Om du nu känner en sådan brinnande medborgerlig plikt tycker jag du ska åka upp till riksdagen och sitta där hela dagarna och lyssna på debatterna. Det är ditt val. Det är inte mitt val. Jag engagerar mig i andra saker."

    Och de sa;

    "Men till valet då?"

    Och jag sa:

    "Det är en annan sak. Då lyssnar jag på debatterna och sätter mig in i de frågor som valet står kring. Men märk väl: jag talade inte om sport eller kultur eller politik. Jag talade om allt elände som media hela tiden öser över oss."

    "Men det är ju ännu viktigare. Du måste ju veta vad som händer."

    "Varför? Varför ska jag läsa om barnmisshandel, mord, dråp, tortyr, väpnade rån, pedofili, våldtäkter och krig? Vilken nytta skulle det göra? Det får mig bara att känna vanmakt och sorg och ilska. Jag var ju uppenbarligen inte där och kunde avstyra det hemska som hände. Jag kunde inte rädda den lilla pojken, jag kunde inte hindra terrordådet, jag kunde inte stoppa våldtäkten."

    "Men du skulle kunna förhindra att det hände igen."

    "Du… jag har läst tillräckligt med elände i mitt liv och har fått en god uppfostran. Jag har ett kärleksfullt medmänskligt hjärta och jag försöker göra så gott jag kan i det lilla. Jag är stödmedlem i Greenpeace och Amnesty International och jag skänker pengar till rädda barnen närhelst jag möts av en insamlingsbössa, och jag köper de hemlösas tidning varje månad. Och inte nog med det. Jag handlar ekologisk frukt och fairtradevaror när jag har råd med det, dock minst en vara varje gång jag handlar, och jag köper alltid svenska grönsaker och ekologiska ägg, och jag har ingen bil och jag sorterar mina sopor. Vad mer kan jag göra för att få ett stopp på allt elände?"

    "Du kan engagera dig i någon sakfråga."

    "Men om detta inte är för mig?"

    "Men då kanske du skulle göra det till din sak."

    "Det ser jag ingen anledning till. Jag har saker som jag brinner för, som jag har talang för. Områden där gör jag mest nytta. Och jag kommer definitivt inte göra någon nytta om jag ska plåga mig själv med nyheter som bara gör mig dränerad och olycklig. Jag skulle tappa all lust och ork och bara ligga hemma i sängen och vara deprimerad. Tror du världen skulle må bättre av det? Är det inte bättre att jag försöker ta hand om den lilla plätt jag har mitt framför näsan och försöker få den att blomstra så gott det går? Blir inte människor gladare och på bättre humör när de ser en blomstrande trädgård än en förfallen? Blir de inte mer upplyfta av att möta en kärleksfull, glad och leende person, än om de möter en kedjerökande, glåmig, psykofarmakasvullen, impotent, eländig människospillra? Om jag får leva mitt liv ifred, och ta hand om det som jag i första hand är satt att ta hand om: min egen lycka och de jag har runt mig; min familj, mina vänner, och de som finns i min närmiljö; om jag får ta hand om detta lilla hörn av världen, i fred och frihet, så kommer också världen i stort att dra nytta av det som mitt liv genererar. Eller hur? Eller hur var det med ringarna på vattnet?"

    Och de sa:

    ?!?!?!?!

Här kommer ett klipp som jag tycker är kul. Det är en sketch med Lars Ekborg. I början, under den första minuten, blir det lite tjatigt dock, eftersom man man inte hänger med i det som var dagsaktuellt när sketchen spelades in. Och jag som har sett den i någon repris på TV saknar också Lars Ekborgs oefterhärmliga kroppsspråk som passar den här sketchen som hand i handske. Men den blir roligare och roligare och slutet fick mig att skratta gott. I synnerhet när nyhetsuppläsaren gör revolt och river sönder sitt manus och börjar hitta på egna nyheter. Ta dig tid och lyssna. Sketchen är lika aktuell idag som på 60-talet.

Den vackraste kvinnan

Idag är det internationella kvinnodagen. Det borde inte undgå någon. Angående kvinnor finns det mycket att säga, naturligtvis. De utgör ju mer än hälften av mänskligheten. Men jag vill ägna den här artikeln åt den vackraste, mest fantastiska kvinnan av alla: Moder Jord.

En Plan

Detta jag nu ska säga verkar kanske helt vansinnigt, men det är icke desto mindre sant. Det finns en större anledning till varför jämlikheten mellan könen är så viktig just nu. En större anledning än de flesta anar. En evolutionär anledning. Och hela människans framtid kan hänga på den.

Jorden är en viktig organism i kosmos. Hon har en betydelse som når långt bortom vårt solsystem. Anledningen till detta är att jorden i sig är en skola, eller jag kanske skulle säga en plantskola. Många blickar i universum är riktade hit. Människan som "drivs upp" här ingår i en större plan, i vilken hon spelar en mer betydelsefull roll än hon anar. Om du bor i en stad är det viktigt för dig att veta din gata, ditt närområde, din stads namn, var den ligger i ditt land och var på jorden landet ligger. Nu är det dags för människan att känna till sin större identitet. Globaliseringen som sker nu på jorden gör detta nödvändigt.

Frukta inte

Jorden går igenom en utvecklingsfas just nu. Det kan inte ha undgått någon. I alla fall inte effekterna av den. Dessvärre är de flesta på jorden oroliga och rädda. De tror att det bara är människans fel att jorden inte mår bra. Det är inte sant. Naturligtvis mår inte jorden bra av vad vi gör med henne, och självklart är det av avgörande betydelse att vi fortsätter vårt jobb mot ett grönare och mer hänsynsfullt sätt att leva tillsammans med henne. Man talar om att jorden slår tillbaka. Resonemanget bakom jordens motattack säger att när vi rubbar ekosystemet får vi på tafsen. Ja, det ligger en sanning i det. Men den viktigaste aktören i jordens förändring är inte vi, utan jorden själv. Hon håller på att förändras. Hon kommer att gå från småbarnsförälder till en förälder med utflugna ungar. Vissa ungar kommer att komma ikläm. Det är ofrånkomligt. En del kommer till och med att dö och försvinna. Vissa arter kommer inte att klara sig. Deras tid på jorden var kanske över, utmätt. Precis som allas vår tid är. Det är egentligen inget konstigt med det. Men nya arter kommer att uppstå för att fylla "hålen". Så har det alltid varit på jorden, och så kommer det alltid att vara.

Jorden växer

Jordens växande är ett stort steg för henne. Hon kommer inte att var lika snäll och omvårdande längre. Hon kommer inte att tolerera vad som helst. När våra barn har blivit vuxna och flyttat hemifrån är det inte okej att de behandlar oss hur som helst. Det är viktigt att vi sätter ner foten och säger;

"Om du vill bli behandlad som vuxen, får du uppträda som en vuxen också. Ta dit eget ansvar och sluta skyll på mig för din "eländiga" uppväxt. Du har haft den uppväxt du haft, och du kan inte förändra den nu. Den har varit. Den tillhör det förflutna. Att sitta och gnälla över din uppväxt kommer inte att ta dig någonstans. Du agerar som en liten bortskämd barnunge. Det är slut med det nu. Vill du vara ett barn får du hitta kompisar som du är rörande överens med. Då kan ni ju sitta och beklaga er tillsammans och vägra växa upp. Det är inte mitt problem längre. Men du ska veta: att ju längre du väntar med att lära dig ansvar desto tuffare kommer inlärningen att bli: desto mer kommer du att få på truten av "ödet", desto omildare kommer du att bli behandlad. Om jag var som du, så skulle jag ta mig samman och lära mig det nu. Detta är ditt gyllene tillfälle, och just nu kommer du att få mitt stöd. Sen har jag inte tid längre. Men väljer du att bli vuxen nu, så lovar jag att jag alltid ska finnas där för dig. Men då måste du respektera mig också. Vår vänskap ska vara lika även om våra villkor skiljer sig åt. Jag ska inte bli som du och du ska inte bli som jag. Men jag ska respektera dig som vuxen och du ska se på mig som en äldre och klokare vän, som förtjänar respekt för de erfarenheter jag gjort. Jag är en vän som alltid kommer att vilja dig väl, som alltid kommer att finnas där för dig. Du vet ju att jag älskar dig och alltid kommer att göra det. Men barndomen är slut och du är vuxen nu. Och jag har viktiga saker att ta hand om, så nu måste du bestämma dig hur du vill göra. Tiden är knapp."

Detta är vad varje klok förälder skulle säga. Och detta är vad jorden säger till oss nu. Det är därför vi måste skärpa oss. För det är egentligen först nu som världen kan gå under på riktigt. Ingen har ihjäl ett litet barn för att barnet inte förstår bättre. Men när barnet har blivit vuxet nog att bära vapen måste hon dömas efter sina handlingar. För nu kan hon verkligen göra stor skada.

Men det är viktigt att förstå, att när vi säger att jorden ska gå under, så är det ju inte frågan om att planeten jorden går under - vilket är ett vanligt missförstånd. Moder Jord kommer inte att gå under. Hennes öde är inte slut än. Men hon älskar oss, för vi är ju hennes barn, och hon vill ha oss med på sin fortsatta resa. Det finns så mycket fint i människan, så mycket gott. Det finns ju det onda också såklart. Men de flesta människor vill leva i fred och frid med varandra. De vet bara inte alltid hur de ska uppnå det, och det är därför människor vänder vapen mot varandra och varför de tänker kortsiktigt eller inte alls. Men människan är inte ond. Hon är i grunden god. Men som sagt förvirrad. Vår mamma ser det, och hon VILL uppvisa ett stort tålamod mot oss. Samtidigt känner hon att hon håller på att växa och att hon inte kommer att kunna vara den snälla  omvårdande mamma som hon egentligen vill vara. Tiden är slut för det nu. Så hon vet att hon måste växa, även om det ibland bär henne emot. Och hon vill inte sända signalen till universum att göra slut på hennes barn. Det är detta som gör henne kluven. Detta är den inre konflikt hon har just nu.

Om människan inte växer upp och tar en vuxens ansvar, så kommer signalen att gå ut till kosmos att jordens barn måste bort. Och då händer desamma som hände med dinosaurerna: en stor komet kommer att slå ner som utplånar allt liv på jorden. Allt liv förutom mikroorganismerna, vissa växter, vissa små däggdjur, vissa insekter och en del djur i haven.

Internets roll

Internet har hjälpt människan mycket i hennes utveckling. Centralstaterna håller alla på att falla pga internet. Avstånden krymper och den sanna förbrödringen av jordens folk har inletts och är på god väg. Ibland kan man ha mer gemensamt med människor i Gambia än man har med sin granne tvärs över gatan. Internet knyter vänskapsband över hela planeten och vår acceptans av det avvikande och annorlunda, liksom vår tolerans gentemot främmande kulturer ökar för varje dag. Och med detta vaknar känslan av att mänskligheten är ett enda folk med en enda religion; kärlekens, och ett enda språk; respektens, med en enda insikt; att jorden är vårt enda hem i universum och att allt som sker här är vårt gemensamma ansvar.

Denna globalisering möter naturligtvis motstånd på sin väg. Folkrörelser som opponerar sig, men som måste kväsas medans de befinner sig i minoritet; politiker och forskare som målar fan på väggen och försöker piska rädsla i folk; ekonomer och privata vinstintressen som vill festa under bilan och roffa åt sig de sista kaksmulorna på bordet.

Men hur de än vänder och vrider på vinklingarna och informationsflödet för att luras, så kommer den gamla världen att falla. Det är ohjälpligt. Utvecklingens hjul har redan snurrat förbi den punkt då det fanns en återvändo.

Det globala ekonomiska systemet KOMMER att falla. Det fungerar inte längre med statsskulder och BNPs och valutor. Det fungerar inte med nationalekonomier eller större valutaunioner, om de inte inbegriper HELA jorden. 

De makthungriga

Just nu är vi inne i jordens både mörkaste och ljusaste timme. De positiva förändringarna är väl inoljade nu och kommer att öka takten mot ett globalt genomslag. Och de största skurkarna i världen - de största makthungriga krafterna - de som håller de stora världsekonomiernas regeringar i sin hand, dessa stora konspiratörer håller på att bli avslöjade. De vet att de inte kan gömma sig i skuggan längre. Deras dagar är beseglade. GENOM internet. Vi måste därför hålla internet fritt från censur och statlig inblandning, statlig kontroll. Om vi går med på dessa begränsningar kan dessa destruktiva konspiratoriska krafter tysta ner det som håller på att hända. De kommer att spruta ut sitt bläck och gömma sig i dunklet igen. (Bläckfisken är ett vackert och intelligent djur och denna jämförelse är inte tänkt personlig mot dem). De konspirerande destruktiva krafterna är sårade, men inte riktigt dödligt sårade än. Men vi närmar oss i stormsteg den punkt när vi kan sätta lansen i dess hjärta. Just nu är de desperata och villiga att göra vad som helst för att komma undan. Deras attack mot internet är deras största och viktigaste kamp någonsin. Det är deras slutstrid. Om vi vinner den har vi tagit tillbaka makten.

Med hjälp av internet kan vi alltså samordna våra krafter och arbeta direkt från folket till folket utan regeringars hjälp. Direktaktioner som samordnas över nationsgränser där folk från andra delar av världen kan leverera resurser rakt ner i fickorna på aktörer på plats kommer att öka. En global partisanverksamhet skulle man kunna säga.

Förtrycket av kvinnan 

Den riktigt stora förändringen för jordens del, för mänsklighetens del,  den förändring som jag började mitt inlägg om - den förändring som måste till för att vi ska kunna finnas kvar i evolutionen som biologisk ras, är just nu att alla orättvisor utplånas. Så länge vi är oense kan de konspirerande makterna använda sig av oss för att dra blickarna bort från dem själva och deras smutsiga hantverk. Om vi krigar mot varandra ser vi inte den verkliga fienden. Vi ser inte att dessa makter säljer vapen till båda sidor och tjänar pengar på att vi bekämpar varandra.

De största orättvisorna som måste utplånas är (i ordning efter angelägenhet):

1. Förtrycket av kvinnan

2. Fattigdomen

3. Extremismen

Dessa orättvisor kan vi bekämpa om vi går samman och kämpar. Men vi måste vara kloka när vi väljer våra ledare, så att vi inte hamnar tillbaka i samma träsk vi kom ifrån. En ledare måste vara steget före hela tiden. Det är hans plikt. Han måste vara balanserad och ha hjärtats karaktär. Han kan inte vara sådan som propagerar för att vi måste utesluta andra eller bestraffa andra. Han måste omfatta ALLA människor. Han måste vara oemotionell och inte obalanserat ilsken eller hatisk mot någon folkgrupp eller något genus. Han måste vara samlad och pedagogisk och klok och se till att ALLA får vara med ända från gräsrötterna. Om den minsta och oansenligaste följaren förstår anledningen till vad som sker och vad som måste göras, så kommer den lilla anhängaren att från början komma på rätt spår. För det är på den lilla anhängaren alltihopa hänger. Om han förstår uppdragets vikt och vad som måste prioriteras - om han blir korrekt informerad - kommer han också att agera korrekt och välja rätt ledarskap.

Och för att avsluta detta allvarliga inlägg med ett litet leende på läpparna (om ni inte redan har gapskrattat åt mig och mina påståenden); vad kunde väl vara mer passande på en dag som denna att tillsammans med Bruce Willis konstatera att det rätta ledarskapet i världen ska vara kvinnligt?! 

Och vi passar väl också på att samtidigt säga:

Grattis kvinnan!