Det stora eländet

Redan i början av 1990-talet slutade jag läsa nyheterna. Jag körde då taxi för att dryga ut studiemedlena när jag studerade på musikhögskolan. Som taxichaufför var jag alltid väldigt pratsam, och jag hade många intressanta och givande diskussioner i taxin. När jag nämnde att jag hade sagt upp min prenumeration på dagstidning och slutat följa med i nyheterna blev många djupt upprörda. Det ingick liksom inte i folks världbild att man kunde göra så. Jag förklarade det som att jag gjorde det av hälsoskäl. Jag mådde helt enkelt inte bra av att läsa om allt elände.

    "Men då hänger du ju inte med i vad som händer", fick jag alltid som respons.

    Men jag sa då:

    "Men om jag är lyckligare utan att hänga med, varför ska jag då hänga med?"

    Och de sa:

    "Men du har ju ett ansvar. Ett demokratiskt ansvar."

    Och jag sa:

    "Om du nu känner en sådan brinnande medborgerlig plikt tycker jag du ska åka upp till riksdagen och sitta där hela dagarna och lyssna på debatterna. Det är ditt val. Det är inte mitt val. Jag engagerar mig i andra saker."

    Och de sa;

    "Men till valet då?"

    Och jag sa:

    "Det är en annan sak. Då lyssnar jag på debatterna och sätter mig in i de frågor som valet står kring. Men märk väl: jag talade inte om sport eller kultur eller politik. Jag talade om allt elände som media hela tiden öser över oss."

    "Men det är ju ännu viktigare. Du måste ju veta vad som händer."

    "Varför? Varför ska jag läsa om barnmisshandel, mord, dråp, tortyr, väpnade rån, pedofili, våldtäkter och krig? Vilken nytta skulle det göra? Det får mig bara att känna vanmakt och sorg och ilska. Jag var ju uppenbarligen inte där och kunde avstyra det hemska som hände. Jag kunde inte rädda den lilla pojken, jag kunde inte hindra terrordådet, jag kunde inte stoppa våldtäkten."

    "Men du skulle kunna förhindra att det hände igen."

    "Du… jag har läst tillräckligt med elände i mitt liv och har fått en god uppfostran. Jag har ett kärleksfullt medmänskligt hjärta och jag försöker göra så gott jag kan i det lilla. Jag är stödmedlem i Greenpeace och Amnesty International och jag skänker pengar till rädda barnen närhelst jag möts av en insamlingsbössa, och jag köper de hemlösas tidning varje månad. Och inte nog med det. Jag handlar ekologisk frukt och fairtradevaror när jag har råd med det, dock minst en vara varje gång jag handlar, och jag köper alltid svenska grönsaker och ekologiska ägg, och jag har ingen bil och jag sorterar mina sopor. Vad mer kan jag göra för att få ett stopp på allt elände?"

    "Du kan engagera dig i någon sakfråga."

    "Men om detta inte är för mig?"

    "Men då kanske du skulle göra det till din sak."

    "Det ser jag ingen anledning till. Jag har saker som jag brinner för, som jag har talang för. Områden där gör jag mest nytta. Och jag kommer definitivt inte göra någon nytta om jag ska plåga mig själv med nyheter som bara gör mig dränerad och olycklig. Jag skulle tappa all lust och ork och bara ligga hemma i sängen och vara deprimerad. Tror du världen skulle må bättre av det? Är det inte bättre att jag försöker ta hand om den lilla plätt jag har mitt framför näsan och försöker få den att blomstra så gott det går? Blir inte människor gladare och på bättre humör när de ser en blomstrande trädgård än en förfallen? Blir de inte mer upplyfta av att möta en kärleksfull, glad och leende person, än om de möter en kedjerökande, glåmig, psykofarmakasvullen, impotent, eländig människospillra? Om jag får leva mitt liv ifred, och ta hand om det som jag i första hand är satt att ta hand om: min egen lycka och de jag har runt mig; min familj, mina vänner, och de som finns i min närmiljö; om jag får ta hand om detta lilla hörn av världen, i fred och frihet, så kommer också världen i stort att dra nytta av det som mitt liv genererar. Eller hur? Eller hur var det med ringarna på vattnet?"

    Och de sa:

    ?!?!?!?!

Här kommer ett klipp som jag tycker är kul. Det är en sketch med Lars Ekborg. I början, under den första minuten, blir det lite tjatigt dock, eftersom man man inte hänger med i det som var dagsaktuellt när sketchen spelades in. Och jag som har sett den i någon repris på TV saknar också Lars Ekborgs oefterhärmliga kroppsspråk som passar den här sketchen som hand i handske. Men den blir roligare och roligare och slutet fick mig att skratta gott. I synnerhet när nyhetsuppläsaren gör revolt och river sönder sitt manus och börjar hitta på egna nyheter. Ta dig tid och lyssna. Sketchen är lika aktuell idag som på 60-talet.