Hämndens ineffektivitet

Hämnd kan aldrig återupprätta någons förlorade heder. Skadeglädje kan aldrig få någon att växa. Du blir inte större för att någon annan blir mindre. Det finns ingenting du kan uppnå genom att kränka eller förgöra någon annan. Och du blir inte stark för att någon annan ligger slagen till marken eller rusar gråtande därifrån. Det enda du visar är att du är fullständigt förvirrad om vad som är väsentligt i livet.

Om du besegrar någon är vinsten bara kortsiktig. Du känner dig stor och stark och betydelsefull. Temporärt. Men själva det tankemönster som fick dig att vilja hämnas var samma tankemönster som fick dig att bli förorättad. Du kände dig kränkt och ville kränka någon tillbaka, för att åstadkomma någon form av balans. För att segra. Men ett egenvärde som är så bräckligt att det är beroende av hur andra beter sig mot dig eller hur de reagerar på dina handlingar är ett väldigt bräckligt egenvärde. Du är beroende av att bli speglad – du är beroende av andras åsikter om dig. Det är detta beroende av bekräftelse som visar upp din svaghet. Ditt sätt att hämnas visar bara på hur ynklig du egentligen är. Därför åstadkommer egentligen hämnden det rakt motsatta mot vad du tror att den ska göra. Den gör dig bara svagare och ynkligare inuti. Och ju svagare du blir desto mer paranoid kommer du att bli och desto lättare kommer du att känna dig förorättad. Och detta sin tur föder ett ännu starkare behov av hämnd. Tillslut är du så ynklig inuti att du kommer att vända din ilska inåt i självförakt och självhat.

Så om du känner dig kränkt av någons beteende och vid ett senare tillfälle, då denne någon själv blir kränkt eller bortgjord eller tappar ansiktet, skrattar skadeglatt bakom hans rygg, eller hånfullt i hans ansikte, så är du inte ett dugg bättre själv. Du är svag och ynklig. Du har låg självkänsla och bräckligt egenvärde. Och självrespekt kommer du aldrig att få.