Tyranni

Vissa människor är så konfliktfyllda inombords att de attackerar den som försöker medla i en känslig situation. Tvärtemot all logik egentligen. Ingen människa som är fylld med ilska borde väl motsätta sig att bli av med den? Dessvärre är det så. De skulle hellre dö än ge upp ilskan. För de ser sin ilska som rättmättig, och att ge upp den skulle vara liktydigt med att säga att det som är rätt är fel. Och de vill absolut inte erkänna att de kan ha fel. När man möter sådana människor börjar man ibland betvivla människans förmåga att leva i fred.

Inte så att dessa  människor är krigshetsare. Om man frågar dem om de vill ha fred kommer de att med största sannolikhet säga att de vill det. De kan bara inte se att konsekvensen av deras handlingar medför det rakt motsatta. De kan inte se att en fred på deras villkor, inte är fred alls. De kan inte se att en sådan fred är liktydig med åsikternas tyranni – en bekräftelse av fördomar och förutfattade meningar och ett klartecken till att det är okej att slippa ändra på sig.

Deras fred är ett sätt att få vara ”ifred”. Något annat sätt att förstå fred finns inte i deras värld. För förändring är jobbig. I synnerhet när det handlar om att man måste börja ifrågasätta sig själv och sina egna bevekelsegrunder och attityder. Detta skulle sätta igång ett inre tvivel, ett inre inbördeskrig. Att slippa detta inre krig är alltså detsamma som fred. 

Vad de inte förstår är att de redan ÄR inbegripna i detta inre krig med sig själva, och att de för att slippa upptäcka detta faktum projicerar ut detta krig på omvärlden, så att de ser detta krig därute istället - istället för i sitt eget inre. Och när de tänker att ”världen skulle vara så mycket bättre, så mycket fredligare, om alla bara gjorde på mitt sätt”, så ser de sig själva som fredens änglar, med ett oklanderligt uppsåt.

Imorgon ska jag ge ett personligt exempel på ett möte med en sådan människa. Jag tänker berätta en högst personlig historia. Det är en god gärning.

(Denna historia fortsätter här.)