Frihet

Kanske vaknar du ibland på nätterna och stirrar upp i mörkret och känner att någonting är vansinnigt fel. Kanske känner du en kall hand av fasa gripa om ditt hjärta. Kanske stiger den hemskaste frågan av alla upp till ytan. Den som du inte vill ställa dig själv. Den som du önskade inte fanns. Den som du lyckas trycka ner under ytan på dagen, när alla plikter, krav och skyldigheter fyller ditt sinne.

"Är jag älskad?"

"Är jag lycklig?"

Det du kallar ansvar är en skymf mot din själ. Det du kallar ansvar är bara en konvention. Det är bara en programmering i din vänstra hjärnhalva. En floskel som du blivit itutad sedan barnsben men som på inte en enda punkt bär likhet med äkta ansvar. Det ansvar som du i din förvirring har bekänt dig till är bara ett instrument för förtryckaren. Han som bor i ditt sinne och som förvägrar dig all frihet. Rösten som förslavar dig, som äter upp dig och spottar ut dig 70 år senare, uttjänt och förbrukad – en spillra av den du en gång var.

Och när du ligger där på din dödsbädd, OM du har minsta lilla levande skärva kvar av dig själv, så kommer du att se, att allt vad ditt ansvar handlade om, var att beröva dig friheten att leva ditt eget liv. Detta är inte ansvar, och tyvärr inser du det för sent. Det är förtryck, och inget annat. Kanske kan du göra annorlunda någon annan gång. Kanske i nästa liv.

”Ditt ENDA ansvar är din egen personliga frihet.”

Din själ visste det hela tiden, men du valde att inte lyssna. Så synd, så synd! Nu är allt förbi.