Ostjäveln, del 2

Den som är vaken och redan har läst ett inlägg med titeln "Ostjäveln, del 2", ska se att innehållet i det här inlägget inte är detsamma. Jag märkte alltför sent att jag hade publicerat fel text. Så här kommer det korrekta inlägget. Detta inlägg är femte delen i sviten om människor som inte bidrar till att den här planeten blir en trevligare plats att vara på. De andra delarna är i turordning Tyranni, Svek, Mejl till feg chef och Ostjäveln, del 1.

†††

Jag och Emma hade precis kommit tillbaka från vår andra runda med fasta insatser. Den som man gjorde runt tvåtiden. Vi åkte upp till andra våningen på Lekatten, där vi hade vårt personalrum. Det bestod av ett pentry, en soffa, två fåtöljer och en teve. När vi kom dit låg Sandra utsträckt på soffan. Mapenda och Lotta hade inte kommit tillbaka än. Sandra gjorde inga ansatser av att resa sig, men hon hälsade oss när vi kom in. Vi slog oss ner i de två fåtöljerna och jag började slötitta på nattbion på teven. Volymen var mycket tyst på och jag fick läsa textremsan för att hänga med. Emma samtalade med Sandra. De gillade varandra. 

Plötsligt ringde larmtelefonen, som jag hade, och jag svarade och tog emot uppgifterna. Klämde luren mot örat och lade anteckningsblocket i knät. Klottrade ner saker på måfå i mörkret utan att ens se mina anteckningar. När jag lagt på luren lyfte jag blocket till ögonen och kollade så att jag fått med allt. Jag behövde egentligen inte några anteckningar. Jag kände vårdtagaren. Jag vände mig till Emma och sa att det var Gudrun Jensen, och att Emma kunde stanna kvar - jag tog hand om larmet själv. Men nästa larm fick hon ta, sa jag. 

Jag tog på mig jackan, tog väskan med turboken, plasthandskarna, handspriten och nycklarna och gav mig av. 

Gudrun Jensen bodde på Lugnet och var en kär gammal danska med svår KOL. Hon ville inte leva längre. Hon hade det så tråkigt menade hon. Nu var hon så svag och tunn och ostadig på benen att hon behövde ha hjälp att gå på toaletten på grund av fallrisken. 

Hennes wc utgjordes på natten av en fristående toalettstol med toalettring med hink hängande under. Den stod bredvid sängen. När jag kom blev hon glad. Hon brukade bli det när jag kom. Jag småpratade lite med henne, hjälpte henne upp och runt till toalettstolen, drog ner byxblöjan och lät henne sätta sig. Innan hon han börja kissa tog jag glaset som stod på sängbordet med mig ut i köket och vred på kallvattenkranen och lät vattnet spola en god stund så att det skulle bli kallt. Jag visste att Gudrun tyckte om kallt kranvatten, och att jag lämnade sovrummet gav ju henne lite integritet på toaletten. Och att jag spolade vattenkranen i köket dolde ju eventuella toalettljud från Gudrun. Och ljudet av spolande vatten hade dessutom den psykologiska effekten att det underlättade kisseriet. Det fanns tricks och tankar med allt. Och vi hade vår lilla ritual, jag och Gudrun.

När jag kom tillbaka satte jag vattenglaset på nattduksbordet och räckte henne toalettpappret. Hon torkade sig själv och reste sig upp och höll i toalettstolens armstöd medans jag drog upp byxblöjan efter att jag konstaterat att den var torr. När jag hade hjälpt henne tillbaka till sängen räckte jag henne vattenglaset och hon drack girigt. Och när hon räckte tillbaka det tomma glaset sa hon det hon alltid sa:

"Å så gott!"

Sedan gick jag ut och fyllde glaset igen och satte det på sängbordet och önskade henne god natt och körde min väg. 

När jag kom tillbaka till Södervärn och Lekatten och parkerade bilen på Slöjdgatan plingade min iPhone till. Jag stängde av motorn och tog upp telefonen ur fickan och blev sittande kvar i mörkret i bilen. Det var min tur i Word Feud. Jag höll på med ett parti med en kompis som var nattuggla och som tydligen var vaken än. Batteriet på telefonen var svagt, men jag hade en laddare med mig som jag kopplade till cigarettändarurtaget. Nu kunde jag bli sittande här en stund och spela Word Feud medans telefonen laddades upp. Det var ju ingen panik med att återvända med en gång, för jag och Emma skulle ju inte ut på en ny runda förrän klockan fem, och jag hade ju larmtelefonen, så inget kunde hända utan mig. Jag kunde gott bli sittande här en stund. 

Men inom vården är det inte så det fungerar. Det finns inget utrymme till att anpassa rutiner till situationen. Allt ska alltid göras på samma sätt som det alltid blivit gjort. Och på varje nytt ställe man kommer till som vikarie är man tvungen att lära sig nya ritualiserade moment, för som vikarie ska du inte tro att du kan påverka din egen arbetsmiljö eller arbetssituation. Om du på ena jobbet ska sätta på blöjan bakochfram, för att personalen menar att uppsugningsförmågan då förbättras och blöjan dessutom blir lättare att sätta på, så anses samma idé vara vederstygglig på nästa ställe. Vården är full med kvalitetssäkrings- och kontrollsystem, och även om inte dessa reglerar arbetsrutinerna in i minsta detalj, så används dessa system som ett rädslans verktyg för att skrämma alla in i samma hårt styrda form. Vårdens hårda kontrollsystem lägger alltså en rädsla för att göra fel över hela arbetsmiljön. Och kontrollreglerna som syftar till att förbättra vården och säkerheten i den används många gånger som ett vapen mellan olika grupperingar eller individer. Enligt Lex Sarah och Lex Maria, ska alla avvikelser noteras och alla som jobbar inom vården har denna anmälningsplikt. Men istället för att använda det på ett sätt som ska verka konstruktivt används det som en rotting vid spöstraff. Många gånger hotar man varandra med att man ska skriva avvikelser "på" varandra.

Allt detta var något som ingick i vårdyrkets standardparanoia lika säkert som handsprit och vändschema. Jag var väl förtrogen med det. Ändå gjorde jag många gånger som det passade sig för situationen. Naturligtvis inte när det kom till läkemedelshantering och andra rutiner som kräver noggrannhet och dokumentation. Men jag var alltid redo att ändra på handgrepp och rutiner för att förbättra mitt arbete. Både för vårdtagarna och mig själv. Och för detta blev jag ständigt illa sedd av de inofficiella ledarna och besserwissrarna. Tänk att jag aldrig kunde lära mig att hålla en låg profil. Men jag vägrade. Ur djupet av min själ hatade jag den jävla Jante. 

När jag satt där i mörkret i bilen och spelade Word Feud med min kompis ringde larmtelefonen. Det var Emma. 

"Var tar du vägen?"

"Jag sitter i bilen!"

"Varför gör du det?"

"Det spelar väl ingen roll var jag sitter. Jag har ju larmet."

"Jag vet, men Lotta och Mapenda behöver hjälp och jag har erbjudit mig. Kommer du upp nu!?"

"Visst. Jag är på väg."

Och när jag kom upp och gav Emma bilnycklarna tittade hon menande på mig. Och så sa hon att Sandra ville prata med mig om osten. 

"Va?” sa jag. “Vaddå ost? Vilken ost?”

"Du får ta det med henne, jag måste sticka. Hon är i personalköket på första våningen."

Sandra är ca 56 år gammal, ungefär 165 cm lång, och varken ful eller snygg. Hon har ett färgat råttblont hår med självfall, klipp axellångt. Vilket inte är särskilt långt eftersom hennes huvud tycks skruvat direkt på kroppen, utan tillstymmelse till hals. Hon har manikyrerade naglar och bär oftast jeansskjorta och tajta Marylinjeans som slutar mitt på vaden och som inte gör varken till eller från på hennes formlösa tantrumpa. Hennes jeansskjorta är knäppt över hennes lilla gubbmage och hon har ett långt halsband i guld utanpå. Hon har en fyrkantig bål, ingen midja och smala ben och är stel i kroppen som en eldgaffel. Man får nästan känslan av att hon är stelopererad. Hon är kedjerökare och har den allra vidrigaste rökhosta man kan tänka sig. Man kan höra lungslamsor och slem gurgla runt i bröstet när hon hostar. Jag har ofta tänkt att hon nog har odiagnosticerad KOL. På fötterna har hon i regel gymnastikskor eller sandaletter. Hennes tånaglar är målade i pärlemor. Hennes sätt är kärvt och strävt och krasst. En typisk 'skånsk' attityd som jag i vanliga fall gillar skarpt, men som i hennes fall, i kombination med hennes bräkiga grova skånska stötte mig som synnerligen osympatisk. Hennes råa och spydiga sätt att tala om vårdtagarna och jämt beklaga sig över allt och alla, och i synnerhet jobbet, tröttade ut mig och jag orkade inte lyssna på hennes menlösa tugg. Hon var en väldigt bitter människa. 

Redan tidigt slog det mig att hon inte var någon man kunde lita på. Vid ett flertal tillfällen märkte jag att hon var väldigt osolidarisk. Och en värsta sortens ögontjänare. När vi satt på Lekatten och hade en ledig stund och ett larm gick så satte hon i system att inte anlända till den larmande vårdtagaren förrän efter precis 40 minuter - eftersom detta var den yttersta tidsramen inom vilken ett larm måste besvaras. Hennes arbetsstil handlade helt enkelt om att göra så lite som möjligt.

När jag nu kom ut i köket frågade Sandra mig om jag hade sett osten. Hon förklarade att hon nu skulle bre mackor till frukosten till de boende, men att hon nu inte kunde göra det för det saknades pålägg. Och jag svarade helt sanningsenligt att jag inte hade någon aning om vilken ost hon pratade om. 

Såsom vi brukade göra som jobbade på nattpatrullen så tog vi oss bröd och pålägg och fil och yoghurt och flingor ur kyl och förråd på Lekatten, fast vi egentligen inte fick. Det visste alla, men det var något vi bara gjorde ändå. Jag hade varit nere och tagit en tallrik yoghurt tidigare samma natt och jag kunde inte komma ihåg att jag sett någon ost. Detta sa jag till Sandra.

“Och du vet ju att jag håller på med GI och inte ätor mackor längre, så jag var inte intresserad av någon ost."

"Nähä, men var blev du av så länge då?"

"Det sa jag till Emma, jag satt kvar i bilen."

"Du var borta nästan en timme."

"Ja, men Gudrun tog god tid på sig, det tog nästan en halvtimme."

"Varför satt du kvar i bilen då? Det verkar ju misstänksamt?!"

Och då trillade min pollett ner. Först då. Plötsligt förstod jag att Sandra insinuerade att jag tagit osten. Att det var därför jag varit borta så länge. Jag kunde se hur hennes kugghjul tuggade, men jag måste ha missat logiken. Vad menade hon att jag skulle gjort under min långa frånvaro? Skulle jag suttit i bilen och ätit upp osten? Jag vet hur stora ostarna på Lekatten brukade vara. Det rörde sig om ostar på nästan ett kilo. Jag kunde se bilden av hur jag i mörkret i bilen satt och frossade förstulet på denna jätteost. Det var ju helt befängt. Eller menade hon att jag hade tagit osten och kört hem med den till mig själv? Jag sa detta till henne.

"Menar du att jag har smugit in hit efter att jag var hos Gudrun, snott osten ur kylskåpet och kört hem med den till mig själv?"

"Det var du som sa det!"

"Men är det det du antyder? Att jag har snott osten? Tror du det?"

"Ja, det tror jag."

"Det är fanimej det dummaste jag har hört. Jag är 46 år och kan för fan köpa mig min egen jävla ost!" Jag var helt bestört över denna idioti. "Och vad är det som säger att det inte kan vara någon annan? Om den nu är borta, varför kan inte någon annan ha tagit den?"

"Därför att Emma satt uppe hos mig hela tiden och Mapenda och Lotta satt på kontoret vid datorerna och dokumenterade."

"Ja, se där", utropade jag. "Du hade ingen uppsikt över Mapenda och Lotta".

"Nä, men de kan inte ha gjort det ."

"Varför då?"

"För att jag vet att Lotta är ärlig och Mapenda aldrig skulle göra en sån sak."

"Och därför så måste det alltså vara jag."

"Ja, det finns ingen annan som kan ha gjort det. Och osten är ju borta."

"Ja, men det kan ju också vara en av de boende. Vi vet ju att Siv har varit inne i köket och rotat runt."

"Ja, men vi har nya kodlås på dörrarna så hon kommer inte in längre..."

"Just det”, utropade jag. “Dörrar som JAG hela tiden går och stänger, för att ingen av er andra tycks göra det."

"Jag låser alltid dörren in hit”, ljög Sandra. Men jag orkade inte gaffla om det.

"Ja, det kanske du gör”, sa jag, “men det är många andra som inte gör det. Och när jag var nere för att ta mig yoghurt så stod den öppen."

"Och då var Siv här, antar jag?!?" sade Sandra spydigt.

"Nej det var hon inte, men det är inget som säger att hon inte redan varit här och hunnit försvinna."

"Men vad ska Siv med en så stor ost till?!"

"Ja och vad fan ska JAG med den till?!"

"Det spelar ingen roll vad du säger. Jag tror vad jag tror."

"Och det tror jag också, och jag ska berätta för dig vad jag tror... Jag tror att det är DU som har tagit osten, Sandra. DU har tagit den och gömt den. Så att du kan anklaga mig."

"Och varför skulle jag göra det? Jag tar väl ändå inte en ost ifrån mig själv så att jag inte kan göra mitt jobb. Vårdtagarna måste ju ha sin frukost."

"Du, Sandra... Stå inte här och hyckla. Vårdtagarna bryr du dig inte så jävla mycket om, det vet både du och jag."

"Jag vet inte vad du pratar om."

"Nä men det vet jag. Och jag vet andra som vet saker om dig. Du är minsann inte Guds bästa barn."

"Vet du”, sa hon med en avvärjande gest, “jag orkar inte stå här och jiddra med dig. Jag bryr mig faktiskt inte ett dugg om vad du säger. Jag tänker lämna ett meddelande om detta till Joakim."

"Ja GÖR du det..." sa jag och stegade ut ur köket.

Jag var rasande. Och samtidigt var jag oroad för att Joakim skulle låta sig duperas av Sandra. Hon var ju inte klok. Stjäla en ost?!? Varför i helvete skulle jag riskera en anställning för en jävla ost, som jag kunde gå ner och köpa på Hemköp vilken dag som helst. Vem som helst kunde väl se det befängda i anklagelsen. 

Och jag visste varför detta skedde. Det skedde för att makterna hade varit emot mig sedan jag började vid nattpatrullen. Det handlade om ödet. Och det hade börjat med skilsmässan. Och sedan hade allting jag gjort på Nattpatrullen fastnat som flugor på ett flugpapper. Och sadister och egosvin som Sandra var inte sena att använda mina misstag till sin egen fördel. Använda vårdparanoian för att peka ut mig. Och egentligen handlade allt bara om en hämnd för en förbannad cykel. 

(Fortsättning följer här!)