Cykeln

Detta inlägg är sjätte delen i sviten om människor som inte bidrar till att den här planeten blir en trevligare plats att vara på. Denna text är en tillbakablick på vad som ledde till ostincidenten. De andra delarna är i turordning Tyranni, Svek, Mejl till feg chef, Ostjäveln, del 1 och Ostjäveln, del 2.

†††

En dag i juli avslöjade Sandra att hon hade en cykel till salu. Jag visste att Anna, mitt ex, behövde en cykel, och jag sa till Sandra att jag skulle kolla henne om hon var intresserad av att köpa den. Priset var 500 kr.

Hela juli gick utan att vi fick till stånd någon affär, för vi var beroende av att mötas på jobbet för att diskutera cykeln och komma överens, och våra respektive scheman sammanföll inte så ofta. Slutligen i början på augusti blev allting klart. Sandra hade intygat att hennes man ”gobben däör himma” hade renoverat den och att den var i bra skick. Och Anna hade samtyckt till att köpa den.

Det blev nu beslutat att Sandra skulle komma och lämna av cykeln hos Anna, som fortfarande bodde kvar i vårt gamla hus på Bulltofta (för att vi inte fått det sålt än). Jag kände mig inte helt väl till mods över att affären skulle göras upp utan att jag var närvarande, men jag var upptagen på annat håll, denna soliga eftermiddag då Sandra kom.

Anna berättade sedan om händelsen såhär: 

”Sandra och hennes man kom i en stor herrgårdsvagn och lyfte ur cykeln. Sandra var stressad och ville ha pengarna i handen så fort hon hade lett fram den till mig. Jag såg med en gång att den inte var värd några 500 kr, men jag hade ju gått med på att köpa den. Och Sandras attityd var så tvär och osympatisk och pushig att jag helt tappade målföret. Och hon var ju din kollega och jag ville inte orsaka någon konflikt mellan er. Så jag räckte henne bara spakt femhundringen och hon snappade åt sig den och hoppade in i bilen och försvann. När mamma och pappa sen kom och hälsade på veckan efter upptäckte pappa i vilket sorgligt skick cykeln var. Nu har vi precis fått tillbaka den från cykelreparatören. Det har kostat mig 300 kr. Han fick bland annat svetsa loss sadelstången som hade rostat fast i ramen så att man inte kunde höja sadeln, som ju var på tok för låg för mig. Jag tycker att Sandra är oerhört fräck att sälja mig en cykel i så dåligt skick och ljuga mig rakt upp i ansiktet att den var renoverad.”

När jag fick höra detta blev jag naturligtvis förbannad och konfronterade Sandra nästa gång vi träffades på jobbet. Då sa hon att vi kunde låta köpet gå tillbaka. Vi skulle få våra pengar åter, och hon skulle ta tillbaka cykeln. Jag vägrade och sa att hon inte var lite fräck. Nu var ju cykeln dessutom fixad för 300 kr. Nej, menade jag. Sandra skulle betala reparationen. Punkt slut. Sandra vägrade och sa att vi hittade på allt det här, för hennes man hade faktiskt renoverat den. Då så jag att cykeln var igendammad och rostig och att han inte ens hade smörjt kedjan. Jag skulle gärna vilja veta vari hans renovering bestod. Hade han trimmat ringklockan?!

Och om hon inte trodde mig skulle jag ta med kvittot från cykelreparatören och visa henne. Reparatören hade till och med fått svetsa loss sadelstången. Detta visste Sandra inget om, men tillslut gick hon ändå med på att betala en slant för reparationen. En månad senare räckte hon mig motvilligt en hundralapp. Jag tyckte naturligtvis att det var oerhört snålt, och Anna tyckte det var ynkligt. Men jag orkade inte tjafsa mer. Jag sa till Anna att hon helt klart blivit lurad. Cykeln hade på sin höjd varit värd 200 kr. Men nu hade hon ändå betalt för den, och det skulle vara omöjligt att klämma mer pengar ur Sandra. Det hela var dödfött.

Så jag släppte hela saken med en axelryckning och lät saken bero. Egoister och rövhål finns överallt, och ska man reta sig på dem alla skulle man aldrig vara annat än arg. Jag förde aldrig mer cykeln på tal. Sandra och jag kanske inte tyckte som varandra, men jag orkade inte vara personligt arg på henne mer. Hon var hopplös och inte värd kulorna och krutet. Vi höll oss på varsin kant och försökte undvika att hamna i samma team. Våra scheman sammanföll ju inte så ofta, tack och lov.

Jag ska ärligt säga att jag lyckades släppa hela incidenten till 90%, fastän jag hade lärdomen kvar att inte anförtro något åt henne – inte ens om jag tyckte det var jobbigt när det regnade. Men tydligen gnagde och skavde detta inom Sandra. Hon var nog inte så van vid att få mothugg. Så hon ruvade på ett lämpligt tillfälle att ta hämnd. Vapenvilan mellan oss var ”en lång dags färd mot ost.”

Fortsättning följer här!