Det enda jag erkänner

Detta inlägg är sjunde delen i sviten om människor som inte bidrar till att den här planeten blir en trevligare plats att vara på. Denna text är en tillbakablick på vad som ledde till ostincidenten. De andra delarna är i turordning Tyranni, Svek, Mejl till feg chef, Ostjäveln, del 1, Ostjäveln, del 2 och Cykeln.

†††

Jag gick som sämst igenom min skilsmässa när jag som en av tre fick sommarvikariatet. De andra två var Johanna och Maria. Johanna som pluggade på musikhögskolan och Maria som läste till socionom. Men jag var den som fick flest timmar och skulle komma att ersätta samtlig fast personal vid ett eller annat tillfälle. Hela sommaren skulle gå åt till jobbet, ända fram till hösten, från maj till oktober. Det passade mig utmärkt. Jag behövde pengarna väl, fast ännu mer behövde jag hållas sysselsatt för att inte sjunka ner i grubbel, sorg och självömkan. Skilsmässan tog mig hårt och jag var utan både ekonomi och egen bostad. Just nu hyrde jag ett rum i en sjaskig lägenhet med så inpyrda väggar att jackan luktade cigarettrök av att bara hänga i hallen – utan att ens någon rökte där. Hela lägenheten var nikotingul. Väggar, dörrar, köksluckor. Allt. Till och med det elektriska ljuset. Kvinnan som hade lägenheten var inte rökare och var aldrig där. Hon hade ett outtalbart arabiskt efternamn och pratade bra svenska, men med en satsmelodi lika varierad som kopplingstonen i en telefon. Vi kom bra överens. Men jag kom inte överens med mig själv. Jag kastades mellan känslor av eufori – för att jag var fri och singel igen – och känslor av djupaste sorg och förtvivlan, för att ett halvt liv plötsligt tagits ifrån mig.

Man skulle kunna säga att mitt sinne var spittrat. Detta tillstånd avspeglade sig dessvärre på jobbet. Redan när jag började mitt vikariat den tredje maj var jag skakad i grunden. Hela den månaden jobbade jag med Lotta.

Jag är inte den som delar med mig av mitt inre till främlingar, även om jag räknas till den öppna människotypen. Visst kan jag berätta saker – jobbigheter, alltså – men i regel bara sådant som passerat. Sådant som jag redan fått distans till. Sällan det som uppfyller mig just nu. Inte till främlingar i alla fall.

Jag är en extrem känslomänniska och blir ständigt överväldigad av mig själv. Så till den grad att jag inte säger något alls av det jag går igenom, bara uppvisar ett besynnerligt och ofta misstolkat beteende. Mina bekännelser dyker istället upp i mina sånger och texter. Sådant som jag skapar för att begripa mig själv. Sådant som jag gör för att förstå vad det är som sker.

Så, att jag plötsligt öppnade mig för Lotta, under våra ensamma timmar i natten, förvånade mig själv. Kanske var det för det varma mörkret i bilen, det vyssande motorljudet, däckens vinande mot asfalten och den gungande fjädringen. Kanske var det för gatubelysningen som rullade sina reflexer över vindrutan. Kanske var det för de tomma gatukorsningarna och övergångsställenas ensamma tickande. Kanske var det för att jag kände ett outtalat krav att förklara mitt förvirrade uppträdande.

Jag tycktes ha tankarna på annat håll. Och det resulterade i att jag fick slå upp namn och adresser i listan fler gånger än nödvändigt – för information hade svårt att fastna. Och när larmcentralen ringde och gav uppgifter om en vårdtagare, fick jag be dem upprepa uppgifterna flera gånger, och noggrant se till att jag fick nedtecknat varenda detalj i anteckningsboken. Nu var det ju så att anteckningsboken tillhörde nattpatrullens standardutrustning lika mycket som bilen och larmtelefonen, men jag fick en stark känsla av att jag var ovanligt trög. Och jag tyckte mig se Lotta lyfta på ögonbrynen i mörkret. Och sedan hade vi det här med nycklarna. Dessa jävla nycklar.

Nattpatrullens nyckelknippor var monstruösa. De var så tunga att de hade kunnat ersätta spikklubban i medeltida riddarspel. När man klev in i hallen hos en vårdtagare brukade man hänga den stora stålringen med sitt femtiotal nycklar på en krok i hallen, eller så lade man den på någon hallmöbel. Så gjorde även jag. Men när vi gick därifrån höll jag flera gånger på att glömma dem. Lotta tycktes jämt och ständigt få påminna mig. Jag kan förstå att det måste ha varit tröttsamt. En gång i juni, när jag jobbade med Andrea (fast hon var inte där just då, för den här insatsen klarade man själv) så glömde jag dem faktiskt, och jag blev tvungen att ropa in till vårdtagaren att öppna dörren med sitt fjärrlås. Men han ropade tillbaka att han inte hade fått med sig fjärrkontrollen i sängen – och eftersom jag och Andrea hade nattens alla nycklar på knippan fick vi ringa en jourlåssmed. Jag skämdes som en hund, men Andrea tröstade mig med att detta hade hänt henne också en gång. Men det kvittade ju. Jag visste att jag dömdes hårdare för att jag var vikarie. Ingen hade sympati med oss. Så var det bara.

Och sedan hade vi min stora trötthet och mitt behov att vara själv. Alla mina motstridiga känslor och mitt tunga inre processande fick mig att, när vi mötte uppmed våra kollegor på Lekatten, stundtals dra mig unden från socialt kallprat, till och med fjärma mig fysiskt och gå till något annat rum när tillfälle gavs. Eller så dök jag in i min iPhone, eller så slocknade jag som ett ljus närhelst jag satte mig i en fåtölj.

Däremot – och detta måste jag framhålla – så var jag aldrig disträ hos vårdtagarna. Aldrig. Jag är inte den typen helt enkelt. Jag är en vänlig och hjälpsam själ med stor social talang och ett osvikligt hjärta i människans tjänst. Mitt patos för de svaga, sjuka, utstötta och marginaliserade tycks utan gräns. Det förvånar mig själv också ibland. Denna sida trädde resolut fram hos mig när jag slutade vara tonåring – när jag var 44 år. Då vårdade jag som anhörigvårdare min mamma i hennes livs slutskede – ett slut som varade i sex månader. Månader av sondmatning och växande sorg och stigande förtvivlan. Månader som slutade i barmhärtig död och ofrånkomlig utbrändhet.

Så man kunde säga vad som helst om mig, och min arbetsförmåga, men när det kom till omvårdnadsbiten, och min kärlek till vårdtagarna, så var jag otadlig. Och det visste också chefen och kollegorna, eftersom vårdtagare ofta frågade efter mig eller berömde mig i min frånvaro.

Men, hursomhelst... Helt plötsligt öppnade jag bara munnen... Där i mörkret i bilen, berättade jag för Lotta om min svåra skilsmässa; berättade om min förvirring, min sorg och smärta; berättade om mitt ex; om mig; om vårt äktenskap, och om hur vi långsamt hade glidit ifrån varandra. Trots att kärleken var stor. Jag behövde få det ur mig. Behövde bli sedd. Och jag erkände att detta påverkade mig på jobbet. Och jag bad om ursäkt för detta. Bad om ursäkt för att jag var glömsk och virrig och trög. Jag var egentligen inte såhär. Situationen jag befann mig i var inte lätt. Den var extrem. Jag hade inte ens en egen bostad. Jag levde i kappsäck. Jag hoppades hon skulle förstå. Och det verkade det som att hon gjorde.

Men ack så lurad jag blev. Jag var ju bara en vikarie... Hur kunde jag glömma det. Och hur kunde jag glömma att det vidrigaste arbetsklimat jag någonsin upplevt; där det mest okollegiala uppträdandet där personal sprang och sladdrade hos chefen om man släppte en fis; och där det mest känslokalla baktaleriet huserade; återfanns inom det yrke där medmänsklighet och förbarmande borde vara som störst. Nåd går aldrig före rätt inom vården – bland personalen. Och rätten styrs av dömande och rädsla. Och Jante... Detta vidriga gamla spöke!

Fortsättning följer här!