På liv och död

Detta inlägg är sjunde delen i sviten om människor som inte bidrar till att den här planeten blir en trevligare plats att vara på. Denna text är en tillbakablick på vad som ledde till ostincidenten. De andra delarna är i turordning Tyranni, Svek, Mejl till feg chef, Ostjäveln, del 1, Ostjäveln, del 2,  Cykeln och Det enda jag erkänner

†††

Jag och Johanna – ni vet den vikarien som läste på musikhögskolan – hade jobbat tillsammans flera gånger under augusti månad. Detta var ytterligare ett arbetspass tillsammans. Vi hade haft mycket att göra. Det hade varit många larm. Solen hade gått upp sedan ett par timmar, en mulen morgon, och vi var helt slut när vi satte nyckeln i låset på hemtjänstlokalen där vi skulle hänga in larmnycklarna och dokumentera. Med det skulle inte bli någon dokumentation nu. Klockan var precis tjugo i sju och vi hade inte ork eller lust med övertid. Vi hade skrivit ner alla larm i våra anteckningsböcker och vi skulle jobba samma kväll och kunde likaväl göra det då som nu.

Innan vi ens vridit om nyckeln i låset ringde larmtelefonen och Johanna svarade. Jag tittade på klockan ytterligare en gång i förhoppning att den plötsligt hade passerat 6:45 så att vi slapp besvara larmet. Men ack nej. Så det var bara att hämta den nya larmnyckeln i skåpet och hoppa in i bilen igen. (Vi kunde ju inte ha 500 larmnycklar på knippan, så man hade bara de som brukade larma. Men denna vårdtagare kände vi inte till).

Lina Nilsson hette hon och när vi klev in i lägenheten sju minuter efter att vi tagit emot larmet följde vi den genomskinliga tunna syrgasslangen från aggregatet i hallen. Lina hade tydligen KOL och därför ”grimma” och gick omkring i sin lägenhet med sin rollator, släpande den kopiöst långa slagen efter sig (fan va jobbigt. Tänk att vara kedjad med detta långa koppel och snärja in sig i möbler och bordsben och fastna i dörrspringor hela tiden. Kanske även i sin egen rollator.) Men vad hade man för val om man hade KOL. Slangen som tudelade sig på bröstet som ett par hörlurar och kom upp bakom öronen och hängde ner över kinderna med nipplarna instuckna i näsan (anordningen kallad grimma – som grimman på en häst) försåg de förstörda lungorna med extra syrehaltig luft, och det fanns ingen möjlighet att leva utan den.

Vi visste att vi skulle möta en kraftigt avmagrad person någonstans i lägenheten. Människor med långt framskriden KOL är nästan som skelett. De har inte mycket aptit, för det är en plåga att äta, och eftersom kroppen knappt kan syresätta sig blir varje rörelse en ansträngning motsvarande att bestiga Mount Everest. Det blir till och med kämpigt att tala, och till sist talar de stötvis och måste kippa efter luft mellan varje ord. All denna ansträngning bara för att leva förbrukar mer energi än de tillför – tänk själv att konstant springa ett maraton – så deras kroppar magrar drastiskt och när döden slutligen inträffar är de , som sagt, knappt mer än skelett.

När vi klev in i hallen och såg slangen på golvet var det alltså bara att följa den. Vi visste inte vad som hade hänt med Lina, för larmet var ett tyst larm – dvs larmcentralen hade inte fått något svar av vårdtagaren. När vi kom in i köket låg Lina på rygg på golvet bredvid sin rollator. Hon hade sin morgonrock på sig, som hade glidit isär i fallet. Hon hade bara trosor på sig. Hennes ögon var slutna och munnen var blodig. Tandproteserna satt groteskt på sned. Jag rusade ögonblickligen fram och satte mig på knä bredvid henne och försökte hitta pulsen på halsen. Ingenting. Jag slickade på mitt pekfinger och höll det under näsan på henne. Ingen andning.

”Ring 112”, sa jag till Johanna. ”Jag tror vi måste göra HLR! Har du gjort det nån gång?”

”Nej”, svarade Johanna som redan hade fått upp telefonen och slog numret.

”Inte jag heller”, erkände jag. ”Hur var det nu? Två inandningar och 15 tryck? Eller var det inte 30?!”

”Hej, jag heter Johanna och jobbar i hemtjänstsen. Vi befinner oss hos en vårdtagare som fått hjärtstillestånd”, sa Johanna i telefonen. ”Hon bor på Ellstorpsgatan 4B.…”

Johanna satt på en köksstol och jag satt på golvet. Och jag kunde inte vänta längre. Jag var tvungen att börja. Samtidigt hörde jag Johannas samtal i högerörat. Jag försökte komma ihåg vad jag lärt mig om hjärt- lungräddning.

Jag plockade först ut löständerna ur munnen på Lina – hon hade helprotes både uppe och nere – och lade dem på diskbänken. Sedan stack jag in ett finger i munnen för att känna efter så att hon inte hade något mer i munnen samt att tungan låg rätt och inte hade fallit bakåt och täppt till andningsvägarna. Allt var okej.

Jag satte en hand bakom nacken på henne, fattade med den andra ett pincettgrepp om näsborrarna och klämde åt, samtidigt som jag lutade huvudet bakåt för att öppna upp andningsvägarna mer. Jag lade min mun över hennes och blåste in kraftigt och långsamt samtidigt som jag sneglade på hennes bröstkorg för att se att den hävde sig. Jag smakade blodsmak i munnen. Hennes blod. Jag hörde hur lungorna rosslade, överfulla av det slem som kroniska lungödem ger. Det gurglade i halsen och slem


trycktes upp och flödade in i min mun. Äcklad rätade jag på ryggen och spottade ut det i vasken. Sedan sänkte jag mig över henne och blåste igen.

Under hela tiden hade Johanna pratat med SOS Alarm, lämnat Lisas personuppgifter – hon var 91 år gammal – och tagit emot instruktioner.

”Femton eller trettio tryck?” frågade jag henne nu men hon var för skärrad för att svara själv, så hon vidarebefordrade frågan i luren. Hon fick svaret och lyfte blicken mot mig:

”Trettio”, sa hon.

Jag lade handflatorna ovanpå varandra mitt på bröstbenet i höjd med hjärtat. Mina armar var raka och låsta i armvecket. Min rygg var rak och mina skuldror lyfta. Jag tittade ner på den lilla magra varelsen. Jag visste att jag inte kunde fega ur nu. Jag visste att jag skulle trycka med full kraft. Det gjorde jag. Det krasade till i bröstkorgen och jag kände hur något släppte och gick sönder och bröstkorgen började gunga som gummi.

”Jag tror att bröstbenet gick av”, ropade jag.

”Han tror att bröstbenet gick av”, sa Johanna i luren. Jag kunde höra larmpersonalen svara, men jag hörde inte vad de sa. Johanna lyssnade och såg mig sedan i ögonen.

”Det gör inget. Det viktiga är att hålla hjärtat igång”, svarade larmcentralen genom Johannas mun.

”Okej”, svarade jag och intog position igen och började trycka rytmiskt. ”En-två-tre-fyra-fem…” räknade jag högt. Jag visste vilket tempo jag skulle hålla. I huvudet hörde jag Bee-Gees-låten ”Stayin Alive” – precis såsom jag fått lära mig på kursen. Pulsen i den låten var det korrekta tempot för kompressionerna.

Efter de trettio trycken blåste jag två gånger till, och fick återigen spotta ut både slem och blod i vasken. Sen tryckte jag trettio gånger till, och blåste igen. Det gurglade mindre du. Allt slem hade väl kommit upp antar jag. Lina såg fortfarande lika livlös ut.

”Kom igen Lina”, sa jag. Och till Johanna: ”Hur länge ska jag hålla på?”

”Fortsätt tills ambulansen kommer”, svarade larmcentralen.

Och det gjorde jag. Och när ambulansen kom och personalen kom in med sin bår som de ställde i hallen och sedan kom in i köket med all sin utrustning och tog över jobbet visste jag att jag gjort min bit. Jag hade hållit Lina vid liv. Jag hade pumpat runt hennes blod i kroppen och syresatt hennes hjärna. Nu var det upp till henne.

Teamet på tre overallklädda ambulanssjuksköterskor – en kvinna och två män – arbetade tyst och effektivt och synkroniserat. Jag satte mig på golvet borta bredvid spisen och lutade mig mot väggen och följde intresserat deras arbete. De hade gjort detta otaliga gånger. Jag hade aldrig gjort det innan. Men jag kände mig stolt. Jag hade klarat av det. Jag hade tagit mig igenom det. Och jag visste nu för första gången i mitt liv, att jag var en person som fungerade i nödsituationer. En person som ännu kunde tänka klart och rationellt, utan att bli paralyserad av rädsla. Sådant som man inte inser om sig själv förrän man själv varit i en nödsituation. Men nu visste jag. Och det var detta som gjorde mig stolt. Om jag någon gång hamnade i en katastrofsituation tillsammans med andra, så var jag en livräddare.

Dessvärre gick inte Linas liv att rädda, fick vi reda på efteråt – dagen efteråt. Jag hade sett ambulanspersonalen injicera adrenalin i armvecket på henne. Jag hade sett dem sätta dropp, jobba med syrgasmasken och ”blåsbälgen” och fortsätta den manuella kompressionen som jag hade påbörjat. Jag hade sett dem kolla efter puls regelbundet. Jag hade sett dem hålla på i nästan tio minuter innan de tog henne i armar och ben och lyfte henne till båren och körde iväg till sjukhuset, hela tiden oförtröttligt arbetande på Lina.

Jag och Johanna stod kvar i köket och tittade på engångsmaterialet som låg spritt över golvet – kanyler och pappersförpackningar och gummihandskar. Vi tittade på varandra. Johanna var likblek. Jag antog att jag var det också.

”Fy fan”, sa jag. ”Jag är alldeles skakig inombords.”

”Jag med”, sa Johanna.

Och vi kramade varandra.

När vi äntligen kom tillbaka till lokalen och kunde hänga nycklarna var klockan halv nio. Ingen av våra kollegor var naturligtvis där. Inte ens dagpersonalen. Bara dagchefen och ett par samordnare. Ingen av dem ägnade oss någon större uppmärksamhet. Vi försökte ringa distriktssköterskan för Linas distrikt, för att berätta vad som hänt, vilket tillhörde rutinen vid inläggning på sjukhus. Men vi fick inte tag i henne, trots att hon sedan länge och väl skulle ha börjat sitt arbetspass. Så vi fick ringa hemtjänstpersonalen för Ellstorp – som hade en annan lokal än den som vi befann oss i – och be dem hälsa till sköterskan. Och vi sa till dem att om de hade insatser hos Lina, så var det ingen idé att gå dit, för hon hade förts till sjukhus för hjärtinfarkt.

Sedan hängde vi in nycklarna och gick hem.

Samma kväll sågs vi igen. Vi skulle jobba ytterligare en natt tillsammans innan vi fick ett par dagar ledigt. Både jag och Johanna var ordentligt tagna fortfarande, och tämligen disträa. Vi gjorde en miss med en insulinadministration, vilket inte var så bra – och för detta fick vi en avvikelse, när det uppdagades dagen efter. Men ingen hade tagit hand om oss eller följt upp vad som hade skett. När man råkar ut för händelser på liv och död tillhör det egentligen praxis. Man ska få någon att tala med – en kurator eller sjuksköterska eller dylikt. Ingen hade ens frågat oss hur vi mådde. Vi hade inte ens fått reda på hur det hade gått för Lina, om hon levde eller var död, och inte ens stadsdelens nattsjuksköterska visste något, så vi hade fått börja vårt pass genom att ringa till akutintaget på sjukhuset för att förhöra oss om läget.

När jag och Johanna några timmar senare fikade på Lekatten och berättade för Zandra ”ostjävel” och Ewa ”psykopat”, vad vi varit med om, tittade de kallt och utan empati på oss. Och när jag kom till beskrivningen om slemmet och blodet jag fått i munnen sa Zandra:

”Gud va äckligt. Jag skulle ALDRIG ha gjort det.”

Och jag förstod att hon menade vad hon sa.

”Du skulle ju haft ett sådant munskydd för att inte få i dig smittat blod”, sa hon sedan.

Och jag sa: ”Men vi är ju inte utrustade med några sådana. Jag har i alla fall aldrig sett röken av några.”

”Men ändå…” sa Sandra.

Och Ewa sa:

”Men du skulle ju inte trycka så hårt att du bröt revbenen på henne.”

”Jo”, svarade jag. ”Det skulle jag visst. Revben läks, men knappast ett hjärta. Och om hon dog, vad spelade det för roll om hennes revben var sönder. Om jag hade kunnat lyfta ut hjärtat ur kroppen på henne och pumpa det i handen, så hade jag gjort det. Allt handlade ju om att rädda hennes liv. Att sy ihop henne och bandagera henne sedan är ju en annan fråga.”

Och jag förstod då att om Zandra och Ewa hade svarat på larmet hade Lisa varit utdömd redan från början. De hade aldrig gett henne en chans. De skulle inte ha lagt två strån i kors för att rädda hennes liv. Nu överlevde hon ju ändå inte, men det var knappast det som var poängen. Poängen var snarare att Zandra och Ewa var idioter. Egoisister. Sådana människor som knappast gör den här planeten till en bättre plats att vara på.

Fortsättning följer här!