Bakom ryggen

Detta inlägg är nionde och näst sista delen i sviten om människor som inte gör den här planeten till en trevligare plats att vara på. De andra delarna är i turordning Tyranni, Svek, Mejl till feg chef, Ostjäveln del 1, Ostjäveln del 2, Cykeln, Det enda jag erkänner och På liv och död.

†††

En eftermiddag i början på oktober hade jag tittat in hos chefen för Nattpatrullen i centrum, Joakim Larsson. Mitt vikariat var slut och jag skulle lämna in vikarienycklarna och tacka för sommaren som gått. Jag ville också känna honom på pulsen beträffande Ostjäveln. Efter det där nattståndna grälet med Zandra, då hon sa att hon skulle rapportera mig för stölden av sagda ost, så hade jag inte hört någonting. Och nu hade det ändå gått två veckor. Hade Zandra trots sitt hot inte sagt någonting till Joakim? Eller tog chefen inte händelsen på allvar, utan såg den bara som elakt förtal? Jag ville veta.

Så när jag lämnade nycklarna och bad att få slå mig ner i besöksstolen på Joakims kontor berättade jag för honom om hela incidenten med osten. Joakim sa att han hade fått höra om den av Zandra och hade haft för avsikt att fråga mig om det, men glömt. Jag sa att hela alltet var helt idiotiskt och att jag naturligtvis inte hade tagit någon ost. Jag sa att förutom min missämja med Zandra så hade jag trivts bra på Nattpatrullen och ville gärna reda ut det här så att jag kunde vara välkommen tillbaka som timvikarie när de hade behov för det. Då sa Joakim att det hade kommit in andra klagomål på mig. Jag bara gapade. Jag förstod ingenting. Vad handlade nu det här om? Jag berättade att jag alltid skött mitt jobb med vårdtagarna exemplariskt. Jo, sa Joakim, det visste han. Han hade fått samtal från vårdtagare om hur bra de tyckte om mig. Men det handlade om andra saker. Att jag hade verkat glömsk och frånvarande och dragit mig undan mina kollegor, t ex. Men det fanns annat också. 

Jag blev helt tagen på sängen av det han sa. Jag trodde att allt det där var överståndet sedan länge. Jag visste ju att jag hade haft problem i början, på grund av skilsmässan och min svåra livssituation, men jag hade ju ansträngt mig för att klara av jobbet. Jag hade korrigerat mig, tagit lärdom och rättat till saker och gradvis vuxit in i arbetet. Och från och med i juli hade allt gått som på räls. Och vidare: närhelst jag hade upptäckt att jag hade begått något misstag, hade jag alltid erkänt med en gång och rett ut saker på plats. Naturligtvis antar man att om man är ärlig och rak i sin kommunikation ska bli behandlad med respekt och ärlighet tillbaka. Men tydligen inte. Trots att vi talat ut, och trots att kollegorna hade försäkrat mig om att allt var okej, så hade de ändå sprungit bakom ryggen på mig och skvallrat hos chefen. Och bara tänka sig att jag hade berömt dessa människor i den skriftliga utvärdering som jag på Joakims begäran hade sammanfattat. Och så sticker de kniven i en. Fy fan!

Så, för att reda ut allting med Joakim var jag helt enkelt tvungen att dra mitt privata helvete för honom. Jag berättade om min skilsmässa; om smärtan och ångesten; om alla vänner jag förlorat – för att de hade tillhört Anna mer än mig – berättade om att jag varit hemlös, och därför heller inte sett så mycket av min yngsta dotter. Jag förklarade att det var hela den här soppan som hade gjort mig strulig i början av vikariatet; att det var därför jag kommit försent och låst in nycklar och dragit mig undan arbetskamraterna. Jag hade helt enkelt mått skit. Då sa Joakim att han kunde förstå att jag under dessa omständigheter inte hade fungerat till hundra procent. Han undrade varför jag inte hade sjukskrivit mig för stress, för det var ju det det handlade om. Och jag berättade att min sjukpenning var löjligt låg eftersom den baserades på det året då jag pluggade och att jag därför helt enkelt inte hade råd att vara hemma. Då frågade han om jag hade berättat om min situation för mina kollegor. Och jag sa att jag bara delat med mig till Lotta. Däremot, sa jag, så hade jag alltid kört med öppna kort och alltid rett ut saker på plats när det strulade till sig. Jag sa att jag kände mig grymt sviken av att de ändå hade sprungit bakom ryggen på mig. Jag ville nu reda ut detta med dem öga mot öga - en gång för alla. 

Och Joakim hade lyst upp och sagt att mitt besök inte hade kunnat komma lägligare. De skulle ha ett personalmöte samma kväll - kl åtta - och om jag ville komma så var jag välkommen. 

Självklart ville jag det. Och jag lämnade Joakims kontor med en övertygelse att allt skulle gå bra. Fast i bakhuvudet började de onda aningarna mala sin gnisslande kvarn. Och ju längre eftermiddagen led desto nervösare blev jag. Jag började gå igenom hela sommarens arbete i minnet i ett försök att föregripa den kritik jag skulle möta. Vad var det som de hade hängt upp sig på? Några specifika situationer? Och jag försökte se mig själv utifrån - vilket intryck jag måste ha gjort. Jag förstod att jag skulle vara tvungen att tillstå vissa saker, men jag skulle inte ta skit. Om det handlade om illvilja skulle jag sparka bakut. Däremot var jag ju tvungen att ta all förnuftig kritik till mig. Men jag hoppades att min förklaring över mitt deprimerande privatliv skulle räcka långt. Och inte fan trodde jag att Zandra skulle dra upp Ostjäveln. Inte på ett personalmöte. Inte ens hon kunde vara så dum. Inte med tanke på att alla visste att hon var en latmask och ögontjänare. Hon skulle inte våga säga något av rädsla för att dra misstankar på sig.

Lotta hade berättat för mig i förtroende – ett förtroende som jag nu inte höll för något värt – att Zandra och Bibbi (Bibbi var en medarbetare som hade slutat för ett år sedan och som jag aldrig hade träffat) hade lurat en vårdtagare på ett grovt sätt. Den här vårdtagaren – vi kan kalla henne Karin – hade en insats som bestod av en katetertömning klockan sex på morgonen. Hon tillhörde således en av de sista fasta insatserna. När nattpatrullen kom dit brukade hon be om att få gå ut och röka en cigarett i porten, under nattpatrullens överinseende. Hon vågade sig inte ut ensam nämligen. Och hon var ju inte direkt hälsan själv. Om inte nattpatrullen hade något pågående larm kände de att de inte kunde neka henne denna lilla ynnest. Snart tröttnade hursomhelst Zandra och Bibbi på Karins morgoncigarett. Men istället för att bara säga till henne att det inte var i sin ordning så skrev de ett handskrivet anslag och tejpade upp det i trapphuset, på vilket det stod: “Vem är det som röker i trappan på nätterna? Sluta upp med det. Hälsningar från grannarna i huset.” Detta anslag pekade de sedan ut för Karin nästa gång de kom till henne.  Och så var det problemet ur världen. Karin vågade inte röka igen.