Frihet

Kanske vaknar du ibland på nätterna och stirrar upp i mörkret och känner att någonting är vansinnigt fel. Kanske känner du en kall hand av fasa gripa om ditt hjärta. Kanske stiger den hemskaste frågan av alla upp till ytan. Den som du inte vill ställa dig själv. Den som du önskade inte fanns. Den som du lyckas trycka ner under ytan på dagen, när alla plikter, krav och skyldigheter fyller ditt sinne.

"Är jag älskad?"

"Är jag lycklig?"

Det du kallar ansvar är en skymf mot din själ. Det du kallar ansvar är bara en konvention. Det är bara en programmering i din vänstra hjärnhalva. En floskel som du blivit itutad sedan barnsben men som på inte en enda punkt bär likhet med äkta ansvar. Det ansvar som du i din förvirring har bekänt dig till är bara ett instrument för förtryckaren. Han som bor i ditt sinne och som förvägrar dig all frihet. Rösten som förslavar dig, som äter upp dig och spottar ut dig 70 år senare, uttjänt och förbrukad – en spillra av den du en gång var.

Och när du ligger där på din dödsbädd, OM du har minsta lilla levande skärva kvar av dig själv, så kommer du att se, att allt vad ditt ansvar handlade om, var att beröva dig friheten att leva ditt eget liv. Detta är inte ansvar, och tyvärr inser du det för sent. Det är förtryck, och inget annat. Kanske kan du göra annorlunda någon annan gång. Kanske i nästa liv.

”Ditt ENDA ansvar är din egen personliga frihet.”

Din själ visste det hela tiden, men du valde att inte lyssna. Så synd, så synd! Nu är allt förbi.

Bakom ryggen

Detta inlägg är nionde och näst sista delen i sviten om människor som inte gör den här planeten till en trevligare plats att vara på. De andra delarna är i turordning Tyranni, Svek, Mejl till feg chef, Ostjäveln del 1, Ostjäveln del 2, Cykeln, Det enda jag erkänner och På liv och död.

†††

En eftermiddag i början på oktober hade jag tittat in hos chefen för Nattpatrullen i centrum, Joakim Larsson. Mitt vikariat var slut och jag skulle lämna in vikarienycklarna och tacka för sommaren som gått. Jag ville också känna honom på pulsen beträffande Ostjäveln. Efter det där nattståndna grälet med Zandra, då hon sa att hon skulle rapportera mig för stölden av sagda ost, så hade jag inte hört någonting. Och nu hade det ändå gått två veckor. Hade Zandra trots sitt hot inte sagt någonting till Joakim? Eller tog chefen inte händelsen på allvar, utan såg den bara som elakt förtal? Jag ville veta.

Så när jag lämnade nycklarna och bad att få slå mig ner i besöksstolen på Joakims kontor berättade jag för honom om hela incidenten med osten. Joakim sa att han hade fått höra om den av Zandra och hade haft för avsikt att fråga mig om det, men glömt. Jag sa att hela alltet var helt idiotiskt och att jag naturligtvis inte hade tagit någon ost. Jag sa att förutom min missämja med Zandra så hade jag trivts bra på Nattpatrullen och ville gärna reda ut det här så att jag kunde vara välkommen tillbaka som timvikarie när de hade behov för det. Då sa Joakim att det hade kommit in andra klagomål på mig. Jag bara gapade. Jag förstod ingenting. Vad handlade nu det här om? Jag berättade att jag alltid skött mitt jobb med vårdtagarna exemplariskt. Jo, sa Joakim, det visste han. Han hade fått samtal från vårdtagare om hur bra de tyckte om mig. Men det handlade om andra saker. Att jag hade verkat glömsk och frånvarande och dragit mig undan mina kollegor, t ex. Men det fanns annat också. 

Jag blev helt tagen på sängen av det han sa. Jag trodde att allt det där var överståndet sedan länge. Jag visste ju att jag hade haft problem i början, på grund av skilsmässan och min svåra livssituation, men jag hade ju ansträngt mig för att klara av jobbet. Jag hade korrigerat mig, tagit lärdom och rättat till saker och gradvis vuxit in i arbetet. Och från och med i juli hade allt gått som på räls. Och vidare: närhelst jag hade upptäckt att jag hade begått något misstag, hade jag alltid erkänt med en gång och rett ut saker på plats. Naturligtvis antar man att om man är ärlig och rak i sin kommunikation ska bli behandlad med respekt och ärlighet tillbaka. Men tydligen inte. Trots att vi talat ut, och trots att kollegorna hade försäkrat mig om att allt var okej, så hade de ändå sprungit bakom ryggen på mig och skvallrat hos chefen. Och bara tänka sig att jag hade berömt dessa människor i den skriftliga utvärdering som jag på Joakims begäran hade sammanfattat. Och så sticker de kniven i en. Fy fan!

Så, för att reda ut allting med Joakim var jag helt enkelt tvungen att dra mitt privata helvete för honom. Jag berättade om min skilsmässa; om smärtan och ångesten; om alla vänner jag förlorat – för att de hade tillhört Anna mer än mig – berättade om att jag varit hemlös, och därför heller inte sett så mycket av min yngsta dotter. Jag förklarade att det var hela den här soppan som hade gjort mig strulig i början av vikariatet; att det var därför jag kommit försent och låst in nycklar och dragit mig undan arbetskamraterna. Jag hade helt enkelt mått skit. Då sa Joakim att han kunde förstå att jag under dessa omständigheter inte hade fungerat till hundra procent. Han undrade varför jag inte hade sjukskrivit mig för stress, för det var ju det det handlade om. Och jag berättade att min sjukpenning var löjligt låg eftersom den baserades på det året då jag pluggade och att jag därför helt enkelt inte hade råd att vara hemma. Då frågade han om jag hade berättat om min situation för mina kollegor. Och jag sa att jag bara delat med mig till Lotta. Däremot, sa jag, så hade jag alltid kört med öppna kort och alltid rett ut saker på plats när det strulade till sig. Jag sa att jag kände mig grymt sviken av att de ändå hade sprungit bakom ryggen på mig. Jag ville nu reda ut detta med dem öga mot öga - en gång för alla. 

Och Joakim hade lyst upp och sagt att mitt besök inte hade kunnat komma lägligare. De skulle ha ett personalmöte samma kväll - kl åtta - och om jag ville komma så var jag välkommen. 

Självklart ville jag det. Och jag lämnade Joakims kontor med en övertygelse att allt skulle gå bra. Fast i bakhuvudet började de onda aningarna mala sin gnisslande kvarn. Och ju längre eftermiddagen led desto nervösare blev jag. Jag började gå igenom hela sommarens arbete i minnet i ett försök att föregripa den kritik jag skulle möta. Vad var det som de hade hängt upp sig på? Några specifika situationer? Och jag försökte se mig själv utifrån - vilket intryck jag måste ha gjort. Jag förstod att jag skulle vara tvungen att tillstå vissa saker, men jag skulle inte ta skit. Om det handlade om illvilja skulle jag sparka bakut. Däremot var jag ju tvungen att ta all förnuftig kritik till mig. Men jag hoppades att min förklaring över mitt deprimerande privatliv skulle räcka långt. Och inte fan trodde jag att Zandra skulle dra upp Ostjäveln. Inte på ett personalmöte. Inte ens hon kunde vara så dum. Inte med tanke på att alla visste att hon var en latmask och ögontjänare. Hon skulle inte våga säga något av rädsla för att dra misstankar på sig.

Lotta hade berättat för mig i förtroende – ett förtroende som jag nu inte höll för något värt – att Zandra och Bibbi (Bibbi var en medarbetare som hade slutat för ett år sedan och som jag aldrig hade träffat) hade lurat en vårdtagare på ett grovt sätt. Den här vårdtagaren – vi kan kalla henne Karin – hade en insats som bestod av en katetertömning klockan sex på morgonen. Hon tillhörde således en av de sista fasta insatserna. När nattpatrullen kom dit brukade hon be om att få gå ut och röka en cigarett i porten, under nattpatrullens överinseende. Hon vågade sig inte ut ensam nämligen. Och hon var ju inte direkt hälsan själv. Om inte nattpatrullen hade något pågående larm kände de att de inte kunde neka henne denna lilla ynnest. Snart tröttnade hursomhelst Zandra och Bibbi på Karins morgoncigarett. Men istället för att bara säga till henne att det inte var i sin ordning så skrev de ett handskrivet anslag och tejpade upp det i trapphuset, på vilket det stod: “Vem är det som röker i trappan på nätterna? Sluta upp med det. Hälsningar från grannarna i huset.” Detta anslag pekade de sedan ut för Karin nästa gång de kom till henne.  Och så var det problemet ur världen. Karin vågade inte röka igen.

Förståelse

När man vädjar, och någon förstår ens situation. Finns det något mer befriande?! Som om någon säger: "Jag ser dig! Du finns! Du är på riktigt! Jag står på din sida!"

Den stora glömskan #2

Så fort jag lider av inre nöd. Så fort jag lider av en känsla av att jag inte står ut en sekund till. Så fort jag känner att jag vill ta till mina gamla vanliga flyktmedel: sex, alkohol, droger, mat, godis, nikotin, prylar, pengar, karriär, semester, möbler, boende, konsumtion - så måste jag förstå, och lära mig, att det hål jag upplever mig ha i mitt inre INTE kan fyllas utifrån, bara inifrån. Den inre nöd jag lider, kommer inte från att jag inte har det som alla andra tycks ha, utan för att jag har förnekat mig själv min inre rättighet att vara konstant lycklig. Och denna lycka kommer inte från den här världen - den jag blickar ut på varje dag - utan från den inre världen, där vårt sanna hjärta och vår självkärlek bor. Vår inre trygghet med oss sjäva är den enda klippan i universum som kan stå emot alla livets stormar. Om vi tror att vi kan hitta denna frid och kärlek utanför oss själva så fortsätter vi bara vår eviga förnekelse och glömska.

På liv och död

Detta inlägg är sjunde delen i sviten om människor som inte bidrar till att den här planeten blir en trevligare plats att vara på. Denna text är en tillbakablick på vad som ledde till ostincidenten. De andra delarna är i turordning Tyranni, Svek, Mejl till feg chef, Ostjäveln, del 1, Ostjäveln, del 2,  Cykeln och Det enda jag erkänner

†††

Jag och Johanna – ni vet den vikarien som läste på musikhögskolan – hade jobbat tillsammans flera gånger under augusti månad. Detta var ytterligare ett arbetspass tillsammans. Vi hade haft mycket att göra. Det hade varit många larm. Solen hade gått upp sedan ett par timmar, en mulen morgon, och vi var helt slut när vi satte nyckeln i låset på hemtjänstlokalen där vi skulle hänga in larmnycklarna och dokumentera. Med det skulle inte bli någon dokumentation nu. Klockan var precis tjugo i sju och vi hade inte ork eller lust med övertid. Vi hade skrivit ner alla larm i våra anteckningsböcker och vi skulle jobba samma kväll och kunde likaväl göra det då som nu.

Innan vi ens vridit om nyckeln i låset ringde larmtelefonen och Johanna svarade. Jag tittade på klockan ytterligare en gång i förhoppning att den plötsligt hade passerat 6:45 så att vi slapp besvara larmet. Men ack nej. Så det var bara att hämta den nya larmnyckeln i skåpet och hoppa in i bilen igen. (Vi kunde ju inte ha 500 larmnycklar på knippan, så man hade bara de som brukade larma. Men denna vårdtagare kände vi inte till).

Lina Nilsson hette hon och när vi klev in i lägenheten sju minuter efter att vi tagit emot larmet följde vi den genomskinliga tunna syrgasslangen från aggregatet i hallen. Lina hade tydligen KOL och därför ”grimma” och gick omkring i sin lägenhet med sin rollator, släpande den kopiöst långa slagen efter sig (fan va jobbigt. Tänk att vara kedjad med detta långa koppel och snärja in sig i möbler och bordsben och fastna i dörrspringor hela tiden. Kanske även i sin egen rollator.) Men vad hade man för val om man hade KOL. Slangen som tudelade sig på bröstet som ett par hörlurar och kom upp bakom öronen och hängde ner över kinderna med nipplarna instuckna i näsan (anordningen kallad grimma – som grimman på en häst) försåg de förstörda lungorna med extra syrehaltig luft, och det fanns ingen möjlighet att leva utan den.

Vi visste att vi skulle möta en kraftigt avmagrad person någonstans i lägenheten. Människor med långt framskriden KOL är nästan som skelett. De har inte mycket aptit, för det är en plåga att äta, och eftersom kroppen knappt kan syresätta sig blir varje rörelse en ansträngning motsvarande att bestiga Mount Everest. Det blir till och med kämpigt att tala, och till sist talar de stötvis och måste kippa efter luft mellan varje ord. All denna ansträngning bara för att leva förbrukar mer energi än de tillför – tänk själv att konstant springa ett maraton – så deras kroppar magrar drastiskt och när döden slutligen inträffar är de , som sagt, knappt mer än skelett.

När vi klev in i hallen och såg slangen på golvet var det alltså bara att följa den. Vi visste inte vad som hade hänt med Lina, för larmet var ett tyst larm – dvs larmcentralen hade inte fått något svar av vårdtagaren. När vi kom in i köket låg Lina på rygg på golvet bredvid sin rollator. Hon hade sin morgonrock på sig, som hade glidit isär i fallet. Hon hade bara trosor på sig. Hennes ögon var slutna och munnen var blodig. Tandproteserna satt groteskt på sned. Jag rusade ögonblickligen fram och satte mig på knä bredvid henne och försökte hitta pulsen på halsen. Ingenting. Jag slickade på mitt pekfinger och höll det under näsan på henne. Ingen andning.

”Ring 112”, sa jag till Johanna. ”Jag tror vi måste göra HLR! Har du gjort det nån gång?”

”Nej”, svarade Johanna som redan hade fått upp telefonen och slog numret.

”Inte jag heller”, erkände jag. ”Hur var det nu? Två inandningar och 15 tryck? Eller var det inte 30?!”

”Hej, jag heter Johanna och jobbar i hemtjänstsen. Vi befinner oss hos en vårdtagare som fått hjärtstillestånd”, sa Johanna i telefonen. ”Hon bor på Ellstorpsgatan 4B.…”

Johanna satt på en köksstol och jag satt på golvet. Och jag kunde inte vänta längre. Jag var tvungen att börja. Samtidigt hörde jag Johannas samtal i högerörat. Jag försökte komma ihåg vad jag lärt mig om hjärt- lungräddning.

Jag plockade först ut löständerna ur munnen på Lina – hon hade helprotes både uppe och nere – och lade dem på diskbänken. Sedan stack jag in ett finger i munnen för att känna efter så att hon inte hade något mer i munnen samt att tungan låg rätt och inte hade fallit bakåt och täppt till andningsvägarna. Allt var okej.

Jag satte en hand bakom nacken på henne, fattade med den andra ett pincettgrepp om näsborrarna och klämde åt, samtidigt som jag lutade huvudet bakåt för att öppna upp andningsvägarna mer. Jag lade min mun över hennes och blåste in kraftigt och långsamt samtidigt som jag sneglade på hennes bröstkorg för att se att den hävde sig. Jag smakade blodsmak i munnen. Hennes blod. Jag hörde hur lungorna rosslade, överfulla av det slem som kroniska lungödem ger. Det gurglade i halsen och slem

Det enda jag erkänner

Detta inlägg är sjunde delen i sviten om människor som inte bidrar till att den här planeten blir en trevligare plats att vara på. Denna text är en tillbakablick på vad som ledde till ostincidenten. De andra delarna är i turordning Tyranni, Svek, Mejl till feg chef, Ostjäveln, del 1, Ostjäveln, del 2 och Cykeln.

†††

Jag gick som sämst igenom min skilsmässa när jag som en av tre fick sommarvikariatet. De andra två var Johanna och Maria. Johanna som pluggade på musikhögskolan och Maria som läste till socionom. Men jag var den som fick flest timmar och skulle komma att ersätta samtlig fast personal vid ett eller annat tillfälle. Hela sommaren skulle gå åt till jobbet, ända fram till hösten, från maj till oktober. Det passade mig utmärkt. Jag behövde pengarna väl, fast ännu mer behövde jag hållas sysselsatt för att inte sjunka ner i grubbel, sorg och självömkan. Skilsmässan tog mig hårt och jag var utan både ekonomi och egen bostad. Just nu hyrde jag ett rum i en sjaskig lägenhet med så inpyrda väggar att jackan luktade cigarettrök av att bara hänga i hallen – utan att ens någon rökte där. Hela lägenheten var nikotingul. Väggar, dörrar, köksluckor. Allt. Till och med det elektriska ljuset. Kvinnan som hade lägenheten var inte rökare och var aldrig där. Hon hade ett outtalbart arabiskt efternamn och pratade bra svenska, men med en satsmelodi lika varierad som kopplingstonen i en telefon. Vi kom bra överens. Men jag kom inte överens med mig själv. Jag kastades mellan känslor av eufori – för att jag var fri och singel igen – och känslor av djupaste sorg och förtvivlan, för att ett halvt liv plötsligt tagits ifrån mig.

Man skulle kunna säga att mitt sinne var spittrat. Detta tillstånd avspeglade sig dessvärre på jobbet. Redan när jag började mitt vikariat den tredje maj var jag skakad i grunden. Hela den månaden jobbade jag med Lotta.

Jag är inte den som delar med mig av mitt inre till främlingar, även om jag räknas till den öppna människotypen. Visst kan jag berätta saker – jobbigheter, alltså – men i regel bara sådant som passerat. Sådant som jag redan fått distans till. Sällan det som uppfyller mig just nu. Inte till främlingar i alla fall.

Jag är en extrem känslomänniska och blir ständigt överväldigad av mig själv. Så till den grad att jag inte säger något alls av det jag går igenom, bara uppvisar ett besynnerligt och ofta misstolkat beteende. Mina bekännelser dyker istället upp i mina sånger och texter. Sådant som jag skapar för att begripa mig själv. Sådant som jag gör för att förstå vad det är som sker.

Så, att jag plötsligt öppnade mig för Lotta, under våra ensamma timmar i natten, förvånade mig själv. Kanske var det för det varma mörkret i bilen, det vyssande motorljudet, däckens vinande mot asfalten och den gungande fjädringen. Kanske var det för gatubelysningen som rullade sina reflexer över vindrutan. Kanske var det för de tomma gatukorsningarna och övergångsställenas ensamma tickande. Kanske var det för att jag kände ett outtalat krav att förklara mitt förvirrade uppträdande.

Jag tycktes ha tankarna på annat håll. Och det resulterade i att jag fick slå upp namn och adresser i listan fler gånger än nödvändigt – för information hade svårt att fastna. Och när larmcentralen ringde och gav uppgifter om en vårdtagare, fick jag be dem upprepa uppgifterna flera gånger, och noggrant se till att jag fick nedtecknat varenda detalj i anteckningsboken. Nu var det ju så att anteckningsboken tillhörde nattpatrullens standardutrustning lika mycket som bilen och larmtelefonen, men jag fick en stark känsla av att jag var ovanligt trög. Och jag tyckte mig se Lotta lyfta på ögonbrynen i mörkret. Och sedan hade vi det här med nycklarna. Dessa jävla nycklar.

Nattpatrullens nyckelknippor var monstruösa. De var så tunga att de hade kunnat ersätta spikklubban i medeltida riddarspel. När man klev in i hallen hos en vårdtagare brukade man hänga den stora stålringen med sitt femtiotal nycklar på en krok i hallen, eller så lade man den på någon hallmöbel. Så gjorde även jag. Men när vi gick därifrån höll jag flera gånger på att glömma dem. Lotta tycktes jämt och ständigt få påminna mig. Jag kan förstå att det måste ha varit tröttsamt. En gång i juni, när jag jobbade med Andrea (fast hon var inte där just då, för den här insatsen klarade man själv) så glömde jag dem faktiskt, och jag blev tvungen att ropa in till vårdtagaren att öppna dörren med sitt fjärrlås. Men han ropade tillbaka att han inte hade fått med sig fjärrkontrollen i sängen – och eftersom jag och Andrea hade nattens alla nycklar på knippan fick vi ringa en jourlåssmed. Jag skämdes som en hund, men Andrea tröstade mig med att detta hade hänt henne också en gång. Men det kvittade ju. Jag visste att jag dömdes hårdare för att jag var vikarie. Ingen hade sympati med oss. Så var det bara.

Och sedan hade vi min stora trötthet och mitt behov att vara själv. Alla mina motstridiga känslor och mitt tunga inre processande fick mig att, när vi mötte uppmed våra kollegor på Lekatten, stundtals dra mig unden från socialt kallprat, till och med fjärma mig fysiskt och gå till något annat rum när tillfälle gavs. Eller så dök jag in i min iPhone, eller så slocknade jag som ett ljus närhelst jag satte mig i en fåtölj.

Däremot – och detta måste jag framhålla – så var jag aldrig disträ hos vårdtagarna. Aldrig. Jag är inte den typen helt enkelt. Jag är en vänlig och hjälpsam själ med stor social talang och ett osvikligt hjärta i människans tjänst. Mitt patos för de svaga, sjuka, utstötta och marginaliserade tycks utan gräns. Det förvånar mig själv också ibland. Denna sida trädde resolut fram hos mig när jag slutade vara tonåring – när jag var 44 år. Då vårdade jag som anhörigvårdare min mamma i hennes livs slutskede – ett slut som varade i sex månader. Månader av sondmatning och växande sorg och stigande förtvivlan. Månader som slutade i barmhärtig död och ofrånkomlig utbrändhet.

Så man kunde säga vad som helst om mig, och min arbetsförmåga, men när det kom till omvårdnadsbiten, och min kärlek till vårdtagarna, så var jag otadlig. Och det visste också chefen och kollegorna, eftersom vårdtagare ofta frågade efter mig eller berömde mig i min frånvaro.

Men, hursomhelst... Helt plötsligt öppnade jag bara munnen... Där i mörkret i bilen, berättade jag för Lotta om min svåra skilsmässa; berättade om min förvirring, min sorg och smärta; berättade om mitt ex; om mig; om vårt äktenskap, och om hur vi långsamt hade glidit ifrån varandra. Trots att kärleken var stor. Jag behövde få det ur mig. Behövde bli sedd. Och jag erkände att detta påverkade mig på jobbet. Och jag bad om ursäkt för detta. Bad om ursäkt för att jag var glömsk och virrig och trög. Jag var egentligen inte såhär. Situationen jag befann mig i var inte lätt. Den var extrem. Jag hade inte ens en egen bostad. Jag levde i kappsäck. Jag hoppades hon skulle förstå. Och det verkade det som att hon gjorde.

Men ack så lurad jag blev. Jag var ju bara en vikarie... Hur kunde jag glömma det. Och hur kunde jag glömma att det vidrigaste arbetsklimat jag någonsin upplevt; där det mest okollegiala uppträdandet där personal sprang och sladdrade hos chefen om man släppte en fis; och där det mest känslokalla baktaleriet huserade; återfanns inom det yrke där medmänsklighet och förbarmande borde vara som störst. Nåd går aldrig före rätt inom vården – bland personalen. Och rätten styrs av dömande och rädsla. Och Jante... Detta vidriga gamla spöke!

Fortsättning följer här!

Cykeln

Detta inlägg är sjätte delen i sviten om människor som inte bidrar till att den här planeten blir en trevligare plats att vara på. Denna text är en tillbakablick på vad som ledde till ostincidenten. De andra delarna är i turordning Tyranni, Svek, Mejl till feg chef, Ostjäveln, del 1 och Ostjäveln, del 2.

†††

En dag i juli avslöjade Sandra att hon hade en cykel till salu. Jag visste att Anna, mitt ex, behövde en cykel, och jag sa till Sandra att jag skulle kolla henne om hon var intresserad av att köpa den. Priset var 500 kr.

Hela juli gick utan att vi fick till stånd någon affär, för vi var beroende av att mötas på jobbet för att diskutera cykeln och komma överens, och våra respektive scheman sammanföll inte så ofta. Slutligen i början på augusti blev allting klart. Sandra hade intygat att hennes man ”gobben däör himma” hade renoverat den och att den var i bra skick. Och Anna hade samtyckt till att köpa den.

Det blev nu beslutat att Sandra skulle komma och lämna av cykeln hos Anna, som fortfarande bodde kvar i vårt gamla hus på Bulltofta (för att vi inte fått det sålt än). Jag kände mig inte helt väl till mods över att affären skulle göras upp utan att jag var närvarande, men jag var upptagen på annat håll, denna soliga eftermiddag då Sandra kom.

Anna berättade sedan om händelsen såhär: 

”Sandra och hennes man kom i en stor herrgårdsvagn och lyfte ur cykeln. Sandra var stressad och ville ha pengarna i handen så fort hon hade lett fram den till mig. Jag såg med en gång att den inte var värd några 500 kr, men jag hade ju gått med på att köpa den. Och Sandras attityd var så tvär och osympatisk och pushig att jag helt tappade målföret. Och hon var ju din kollega och jag ville inte orsaka någon konflikt mellan er. Så jag räckte henne bara spakt femhundringen och hon snappade åt sig den och hoppade in i bilen och försvann. När mamma och pappa sen kom och hälsade på veckan efter upptäckte pappa i vilket sorgligt skick cykeln var. Nu har vi precis fått tillbaka den från cykelreparatören. Det har kostat mig 300 kr. Han fick bland annat svetsa loss sadelstången som hade rostat fast i ramen så att man inte kunde höja sadeln, som ju var på tok för låg för mig. Jag tycker att Sandra är oerhört fräck att sälja mig en cykel i så dåligt skick och ljuga mig rakt upp i ansiktet att den var renoverad.”

När jag fick höra detta blev jag naturligtvis förbannad och konfronterade Sandra nästa gång vi träffades på jobbet. Då sa hon att vi kunde låta köpet gå tillbaka. Vi skulle få våra pengar åter, och hon skulle ta tillbaka cykeln. Jag vägrade och sa att hon inte var lite fräck. Nu var ju cykeln dessutom fixad för 300 kr. Nej, menade jag. Sandra skulle betala reparationen. Punkt slut. Sandra vägrade och sa att vi hittade på allt det här, för hennes man hade faktiskt renoverat den. Då så jag att cykeln var igendammad och rostig och att han inte ens hade smörjt kedjan. Jag skulle gärna vilja veta vari hans renovering bestod. Hade han trimmat ringklockan?!

Och om hon inte trodde mig skulle jag ta med kvittot från cykelreparatören och visa henne. Reparatören hade till och med fått svetsa loss sadelstången. Detta visste Sandra inget om, men tillslut gick hon ändå med på att betala en slant för reparationen. En månad senare räckte hon mig motvilligt en hundralapp. Jag tyckte naturligtvis att det var oerhört snålt, och Anna tyckte det var ynkligt. Men jag orkade inte tjafsa mer. Jag sa till Anna att hon helt klart blivit lurad. Cykeln hade på sin höjd varit värd 200 kr. Men nu hade hon ändå betalt för den, och det skulle vara omöjligt att klämma mer pengar ur Sandra. Det hela var dödfött.

Så jag släppte hela saken med en axelryckning och lät saken bero. Egoister och rövhål finns överallt, och ska man reta sig på dem alla skulle man aldrig vara annat än arg. Jag förde aldrig mer cykeln på tal. Sandra och jag kanske inte tyckte som varandra, men jag orkade inte vara personligt arg på henne mer. Hon var hopplös och inte värd kulorna och krutet. Vi höll oss på varsin kant och försökte undvika att hamna i samma team. Våra scheman sammanföll ju inte så ofta, tack och lov.

Jag ska ärligt säga att jag lyckades släppa hela incidenten till 90%, fastän jag hade lärdomen kvar att inte anförtro något åt henne – inte ens om jag tyckte det var jobbigt när det regnade. Men tydligen gnagde och skavde detta inom Sandra. Hon var nog inte så van vid att få mothugg. Så hon ruvade på ett lämpligt tillfälle att ta hämnd. Vapenvilan mellan oss var ”en lång dags färd mot ost.”

Fortsättning följer här!

Ostjäveln, del 2

Den som är vaken och redan har läst ett inlägg med titeln "Ostjäveln, del 2", ska se att innehållet i det här inlägget inte är detsamma. Jag märkte alltför sent att jag hade publicerat fel text. Så här kommer det korrekta inlägget. Detta inlägg är femte delen i sviten om människor som inte bidrar till att den här planeten blir en trevligare plats att vara på. De andra delarna är i turordning Tyranni, Svek, Mejl till feg chef och Ostjäveln, del 1.

†††

Jag och Emma hade precis kommit tillbaka från vår andra runda med fasta insatser. Den som man gjorde runt tvåtiden. Vi åkte upp till andra våningen på Lekatten, där vi hade vårt personalrum. Det bestod av ett pentry, en soffa, två fåtöljer och en teve. När vi kom dit låg Sandra utsträckt på soffan. Mapenda och Lotta hade inte kommit tillbaka än. Sandra gjorde inga ansatser av att resa sig, men hon hälsade oss när vi kom in. Vi slog oss ner i de två fåtöljerna och jag började slötitta på nattbion på teven. Volymen var mycket tyst på och jag fick läsa textremsan för att hänga med. Emma samtalade med Sandra. De gillade varandra. 

Plötsligt ringde larmtelefonen, som jag hade, och jag svarade och tog emot uppgifterna. Klämde luren mot örat och lade anteckningsblocket i knät. Klottrade ner saker på måfå i mörkret utan att ens se mina anteckningar. När jag lagt på luren lyfte jag blocket till ögonen och kollade så att jag fått med allt. Jag behövde egentligen inte några anteckningar. Jag kände vårdtagaren. Jag vände mig till Emma och sa att det var Gudrun Jensen, och att Emma kunde stanna kvar - jag tog hand om larmet själv. Men nästa larm fick hon ta, sa jag. 

Jag tog på mig jackan, tog väskan med turboken, plasthandskarna, handspriten och nycklarna och gav mig av. 

Gudrun Jensen bodde på Lugnet och var en kär gammal danska med svår KOL. Hon ville inte leva längre. Hon hade det så tråkigt menade hon. Nu var hon så svag och tunn och ostadig på benen att hon behövde ha hjälp att gå på toaletten på grund av fallrisken. 

Hennes wc utgjordes på natten av en fristående toalettstol med toalettring med hink hängande under. Den stod bredvid sängen. När jag kom blev hon glad. Hon brukade bli det när jag kom. Jag småpratade lite med henne, hjälpte henne upp och runt till toalettstolen, drog ner byxblöjan och lät henne sätta sig. Innan hon han börja kissa tog jag glaset som stod på sängbordet med mig ut i köket och vred på kallvattenkranen och lät vattnet spola en god stund så att det skulle bli kallt. Jag visste att Gudrun tyckte om kallt kranvatten, och att jag lämnade sovrummet gav ju henne lite integritet på toaletten. Och att jag spolade vattenkranen i köket dolde ju eventuella toalettljud från Gudrun. Och ljudet av spolande vatten hade dessutom den psykologiska effekten att det underlättade kisseriet. Det fanns tricks och tankar med allt. Och vi hade vår lilla ritual, jag och Gudrun.

När jag kom tillbaka satte jag vattenglaset på nattduksbordet och räckte henne toalettpappret. Hon torkade sig själv och reste sig upp och höll i toalettstolens armstöd medans jag drog upp byxblöjan efter att jag konstaterat att den var torr. När jag hade hjälpt henne tillbaka till sängen räckte jag henne vattenglaset och hon drack girigt. Och när hon räckte tillbaka det tomma glaset sa hon det hon alltid sa:

"Å så gott!"

Sedan gick jag ut och fyllde glaset igen och satte det på sängbordet och önskade henne god natt och körde min väg. 

När jag kom tillbaka till Södervärn och Lekatten och parkerade bilen på Slöjdgatan plingade min iPhone till. Jag stängde av motorn och tog upp telefonen ur fickan och blev sittande kvar i mörkret i bilen. Det var min tur i Word Feud. Jag höll på med ett parti med en kompis som var nattuggla och som tydligen var vaken än. Batteriet på telefonen var svagt, men jag hade en laddare med mig som jag kopplade till cigarettändarurtaget. Nu kunde jag bli sittande här en stund och spela Word Feud medans telefonen laddades upp. Det var ju ingen panik med att återvända med en gång, för jag och Emma skulle ju inte ut på en ny runda förrän klockan fem, och jag hade ju larmtelefonen, så inget kunde hända utan mig. Jag kunde gott bli sittande här en stund. 

Men inom vården är det inte så det fungerar. Det finns inget utrymme till att anpassa rutiner till situationen. Allt ska alltid göras på samma sätt som det alltid blivit gjort. Och på varje nytt ställe man kommer till som vikarie är man tvungen att lära sig nya ritualiserade moment, för som vikarie ska du inte tro att du kan påverka din egen arbetsmiljö eller arbetssituation. Om du på ena jobbet ska sätta på blöjan bakochfram, för att personalen menar att uppsugningsförmågan då förbättras och blöjan dessutom blir lättare att sätta på, så anses samma idé vara vederstygglig på nästa ställe. Vården är full med kvalitetssäkrings- och kontrollsystem, och även om inte dessa reglerar arbetsrutinerna in i minsta detalj, så används dessa system som ett rädslans verktyg för att skrämma alla in i samma hårt styrda form. Vårdens hårda kontrollsystem lägger alltså en rädsla för att göra fel över hela arbetsmiljön. Och kontrollreglerna som syftar till att förbättra vården och säkerheten i den används många gånger som ett vapen mellan olika grupperingar eller individer. Enligt Lex Sarah och Lex Maria, ska alla avvikelser noteras och alla som jobbar inom vården har denna anmälningsplikt. Men istället för att använda det på ett sätt som ska verka konstruktivt används det som en rotting vid spöstraff. Många gånger hotar man varandra med att man ska skriva avvikelser "på" varandra.

Allt detta var något som ingick i vårdyrkets standardparanoia lika säkert som handsprit och vändschema. Jag var väl förtrogen med det. Ändå gjorde jag många gånger som det passade sig för situationen. Naturligtvis inte när det kom till läkemedelshantering och andra rutiner som kräver noggrannhet och dokumentation. Men jag var alltid redo att ändra på handgrepp och rutiner för att förbättra mitt arbete. Både för vårdtagarna och mig själv. Och för detta blev jag ständigt illa sedd av de inofficiella ledarna och besserwissrarna. Tänk att jag aldrig kunde lära mig att hålla en låg profil. Men jag vägrade. Ur djupet av min själ hatade jag den jävla Jante. 

När jag satt där i mörkret i bilen och spelade Word Feud med min kompis ringde larmtelefonen. Det var Emma. 

"Var tar du vägen?"

"Jag sitter i bilen!"

"Varför gör du det?"

"Det spelar väl ingen roll var jag sitter. Jag har ju larmet."

"Jag vet, men Lotta och Mapenda behöver hjälp och jag har erbjudit mig. Kommer du upp nu!?"

"Visst. Jag är på väg."

Och när jag kom upp och gav Emma bilnycklarna tittade hon menande på mig. Och så sa hon att Sandra ville prata med mig om osten. 

"Va?” sa jag. “Vaddå ost? Vilken ost?”

"Du får ta det med henne, jag måste sticka. Hon är i personalköket på första våningen."

Sandra är ca 56 år gammal, ungefär 165 cm lång, och varken ful eller snygg. Hon har ett färgat råttblont hår med självfall, klipp axellångt. Vilket inte är särskilt långt eftersom hennes huvud tycks skruvat direkt på kroppen, utan tillstymmelse till hals. Hon har manikyrerade naglar och bär oftast jeansskjorta och tajta Marylinjeans som slutar mitt på vaden och som inte gör varken till eller från på hennes formlösa tantrumpa. Hennes jeansskjorta är knäppt över hennes lilla gubbmage och hon har ett långt halsband i guld utanpå. Hon har en fyrkantig bål, ingen midja och smala ben och är stel i kroppen som en eldgaffel. Man får nästan känslan av att hon är stelopererad. Hon är kedjerökare och har den allra vidrigaste rökhosta man kan tänka sig. Man kan höra lungslamsor och slem gurgla runt i bröstet när hon hostar. Jag har ofta tänkt att hon nog har odiagnosticerad KOL. På fötterna har hon i regel gymnastikskor eller sandaletter. Hennes tånaglar är målade i pärlemor. Hennes sätt är kärvt och strävt och krasst. En typisk 'skånsk' attityd som jag i vanliga fall gillar skarpt, men som i hennes fall, i kombination med hennes bräkiga grova skånska stötte mig som synnerligen osympatisk. Hennes råa och spydiga sätt att tala om vårdtagarna och jämt beklaga sig över allt och alla, och i synnerhet jobbet, tröttade ut mig och jag orkade inte lyssna på hennes menlösa tugg. Hon var en väldigt bitter människa. 

Redan tidigt slog det mig att hon inte var någon man kunde lita på. Vid ett flertal tillfällen märkte jag att hon var väldigt osolidarisk. Och en värsta sortens ögontjänare. När vi satt på Lekatten och hade en ledig stund och ett larm gick så satte hon i system att inte anlända till den larmande vårdtagaren förrän efter precis 40 minuter - eftersom detta var den yttersta tidsramen inom vilken ett larm måste besvaras. Hennes arbetsstil handlade helt enkelt om att göra så lite som möjligt.

När jag nu kom ut i köket frågade Sandra mig om jag hade sett osten. Hon förklarade att hon nu skulle bre mackor till frukosten till de boende, men att hon nu inte kunde göra det för det saknades pålägg. Och jag svarade helt sanningsenligt att jag inte hade någon aning om vilken ost hon pratade om. 

Såsom vi brukade göra som jobbade på nattpatrullen så tog vi oss bröd och pålägg och fil och yoghurt och flingor ur kyl och förråd på Lekatten, fast vi egentligen inte fick. Det visste alla, men det var något vi bara gjorde ändå. Jag hade varit nere och tagit en tallrik yoghurt tidigare samma natt och jag kunde inte komma ihåg att jag sett någon ost. Detta sa jag till Sandra.

“Och du vet ju att jag håller på med GI och inte ätor mackor längre, så jag var inte intresserad av någon ost."

"Nähä, men var blev du av så länge då?"

"Det sa jag till Emma, jag satt kvar i bilen."

"Du var borta nästan en timme."

"Ja, men Gudrun tog god tid på sig, det tog nästan en halvtimme."

"Varför satt du kvar i bilen då? Det verkar ju misstänksamt?!"

Och då trillade min pollett ner. Först då. Plötsligt förstod jag att Sandra insinuerade att jag tagit osten. Att det var därför jag varit borta så länge. Jag kunde se hur hennes kugghjul tuggade, men jag måste ha missat logiken. Vad menade hon att jag skulle gjort under min långa frånvaro? Skulle jag suttit i bilen och ätit upp osten? Jag vet hur stora ostarna på Lekatten brukade vara. Det rörde sig om ostar på nästan ett kilo. Jag kunde se bilden av hur jag i mörkret i bilen satt och frossade förstulet på denna jätteost. Det var ju helt befängt. Eller menade hon att jag hade tagit osten och kört hem med den till mig själv? Jag sa detta till henne.

"Menar du att jag har smugit in hit efter att jag var hos Gudrun, snott osten ur kylskåpet och kört hem med den till mig själv?"

"Det var du som sa det!"

"Men är det det du antyder? Att jag har snott osten? Tror du det?"

"Ja, det tror jag."

"Det är fanimej det dummaste jag har hört. Jag är 46 år och kan för fan köpa mig min egen jävla ost!" Jag var helt bestört över denna idioti. "Och vad är det som säger att det inte kan vara någon annan? Om den nu är borta, varför kan inte någon annan ha tagit den?"

"Därför att Emma satt uppe hos mig hela tiden och Mapenda och Lotta satt på kontoret vid datorerna och dokumenterade."

"Ja, se där", utropade jag. "Du hade ingen uppsikt över Mapenda och Lotta".

"Nä, men de kan inte ha gjort det ."

"Varför då?"

"För att jag vet att Lotta är ärlig och Mapenda aldrig skulle göra en sån sak."

"Och därför så måste det alltså vara jag."

"Ja, det finns ingen annan som kan ha gjort det. Och osten är ju borta."

"Ja, men det kan ju också vara en av de boende. Vi vet ju att Siv har varit inne i köket och rotat runt."

"Ja, men vi har nya kodlås på dörrarna så hon kommer inte in längre..."

"Just det”, utropade jag. “Dörrar som JAG hela tiden går och stänger, för att ingen av er andra tycks göra det."

"Jag låser alltid dörren in hit”, ljög Sandra. Men jag orkade inte gaffla om det.

"Ja, det kanske du gör”, sa jag, “men det är många andra som inte gör det. Och när jag var nere för att ta mig yoghurt så stod den öppen."

"Och då var Siv här, antar jag?!?" sade Sandra spydigt.

"Nej det var hon inte, men det är inget som säger att hon inte redan varit här och hunnit försvinna."

"Men vad ska Siv med en så stor ost till?!"

"Ja och vad fan ska JAG med den till?!"

"Det spelar ingen roll vad du säger. Jag tror vad jag tror."

"Och det tror jag också, och jag ska berätta för dig vad jag tror... Jag tror att det är DU som har tagit osten, Sandra. DU har tagit den och gömt den. Så att du kan anklaga mig."

"Och varför skulle jag göra det? Jag tar väl ändå inte en ost ifrån mig själv så att jag inte kan göra mitt jobb. Vårdtagarna måste ju ha sin frukost."

"Du, Sandra... Stå inte här och hyckla. Vårdtagarna bryr du dig inte så jävla mycket om, det vet både du och jag."

"Jag vet inte vad du pratar om."

"Nä men det vet jag. Och jag vet andra som vet saker om dig. Du är minsann inte Guds bästa barn."

"Vet du”, sa hon med en avvärjande gest, “jag orkar inte stå här och jiddra med dig. Jag bryr mig faktiskt inte ett dugg om vad du säger. Jag tänker lämna ett meddelande om detta till Joakim."

"Ja GÖR du det..." sa jag och stegade ut ur köket.

Jag var rasande. Och samtidigt var jag oroad för att Joakim skulle låta sig duperas av Sandra. Hon var ju inte klok. Stjäla en ost?!? Varför i helvete skulle jag riskera en anställning för en jävla ost, som jag kunde gå ner och köpa på Hemköp vilken dag som helst. Vem som helst kunde väl se det befängda i anklagelsen. 

Och jag visste varför detta skedde. Det skedde för att makterna hade varit emot mig sedan jag började vid nattpatrullen. Det handlade om ödet. Och det hade börjat med skilsmässan. Och sedan hade allting jag gjort på Nattpatrullen fastnat som flugor på ett flugpapper. Och sadister och egosvin som Sandra var inte sena att använda mina misstag till sin egen fördel. Använda vårdparanoian för att peka ut mig. Och egentligen handlade allt bara om en hämnd för en förbannad cykel. 

(Fortsättning följer här!)